Enligt information från Folkhälsomyndigheten (Vad vet vi om spelproblem i Sverige 2014) så är andelen problemspelare i befolkningen cirka 2 %. Den siffran har legat på samma nivå under ett antal år, men det sker förändringar mellan olika befolkningsgrupper. Spelandet har exempelvis ökat bland kvinnor i åldrarna 45-64.

Bland nya problemspelare så är ungefär hälften kvinnor. Här kommer en hälsning från två, som tillhör just den kategorin.

Kvinnor förväntas vara ”hjärtat” i familjen och om man hamnar i ett beroende, så kan man inte riktigt fungera som det. Vad händer då – jo man känner skam över, att inte riktigt vara den man vill vara. Och andra människor runt omkring dömer ofta kvinnor hårdare än män, när det gäller att ha hamnat i ett missbruk. Fast egentligen kommer det nog mest inifrån en själv, . Man dömer som regel sig själv hårdast!

Och så har man sådana krav på sig, att prestera och svara upp mot det som man tror krävs. Vi tror att många av oss, som fastnar i spelet kan känna igen oss i beskrivningen ”duktiga flickor”. Man vill göra väl ifrån sig och få bekräftelse på olika sätt. Det är tufft att leva upp till den bild man har själv och som man tror att andra också har!

Ofta ställer man sig frågan: ”Varför spelar jag gång på gång – fast jag vet att det är fel! En jubelidiot – det är vad jag är.” Man kan inte stå emot när spelsuget sätter in. Man känner sig så ensam och tror inte att det finns någon annan som kan förstå ens beteende.

Det blir förstås ångest av alla dessa självförebråelser. Den ångest som kommer under själva spelandet är inte det värsta. Nej, den går att hantera för man känner inget just då. Inte ett smack. Men efteråt så kommer ångesten med förnyad styrka och då mår man rejält dåligt.        Någon glädje över att vinna, känner man förresten inte heller. I stället tänker man ”Skönt, då kan jag spela ett tag till”.

Kanske är det så att många av oss kvinnor tänker och känner för mycket och gör allting svårare än vad det är. Och vår självkänsla får sig en rejäl knäck om vi fastnar i ett spelberoende. Det kan bli till ett självförakt som tar lång tid att få bort.

Varför gör jag det som jag egentligen inte vill? Det är en fråga, som är svår att få grepp om och hitta ett svar på. I alla fall om man inte skaffar hjälp.

Problemet kan vara att hitta, vart man ska vända sig för att få tillgång till hjälpen. Att leta efter sådan information kan faktiskt göra, att man tappar motivationen, att försöka göra något åt sitt spelande. Man kan i stället börja spela ännu mer för att hantera ångesten. För när pengarna väl är slut och det står 0 kronor kvar på kontot, så blir det äntligen lugnt. Pengarna är slut – jag behöver inte bry mig mera. Vilken lättnad!

Men kanske måste man till sist ändå bry sig tillräckligt om sig själv och sina nära för att sätta stopp och be om hjälp!

”Tveka inte – sök hjälp på en gång! Gör det när du tänker tanken – om det så är mitt i natten!”