Att komma in i en behandling liknande den på Game Over , innebär att möta människor i alla åldrar, med skiftande bakgrund och skiftande erfarenhet. Ibland uppstår oväntade vänskapsband, där man minst kanske hade anat. Ett sådant exempel mellan en man (70+) och en kille (18 år) föranledde ett samtal ”kring fika-bordet” en fredag eftermiddag, då dessa och några till hade avslutning för dagen.
Här följer ett litet referat från deras samtal om vad som fått dem att upptäcka varandra:
Att just ni två ”fann varann” , vad tror ni att det berodde på?
B: ”Ja, det var verkligen en lyckträff. Det är jäkligt roligt och vi trivs verkligen tillsammans. Båda har vi energi i kroppen – jag tror att det är vår gemensamma nämnare ”
A: ”Jag tror inte jag hade kunnat träffa på en sån som du någon annanstans än här och jag minns första gången jag såg dig. Du kom upp i tv-rummet på Game Over, där vi satt och tittade på film. Jag kollade på dig som en farfar”.
B : ”Jo, just det. Vi bodde här båda två och på kvällarna satt vi däruppe i tv-rummet och åt godis …. Och så somnade jag i dom där himla stolarna. Ja, så var det – jag sov och du åt godis”.
A: ”Sen var det advent och då följde vi med dig på kyrkomusik. En julkonsert – det var en rolig grej, som vi gjorde tillsammans.”
B: ”Ja visst ja, det var fint. Och så åkte vi och handlade med Jenny. Där i affären fick både du och jag syn på ett pepparkakshus – jädraranacka! Vi bygger ett pepparkakshus!”
”Där är vi lika, för båda vill vi få något gjort! Och ett fint pepparkakshus blev det.”