Hur startade ditt spelande?

Jag började spela när jag var 18-19 år. Då var jag tillsammans med en tjej och hennes pappa spelade poker. Det kändes så väldigt enkelt att vinna pengar på det sättet. Det var lite så det började. I alla fall är det vad jag har tänkt i efterhand – att något i den stilen måste det ha varit. Jag vet inte om det är det som har triggat igång mig, men någonstans där började det i alla fall.

Vad tror du att det var som lockade dig att börja spela poker?

Det var enkelheten och möjligheten att vinna pengar som lockade. Sen så gick det längre med mina vänner. När vi satt och tippade så var det oftast ganska låga summor i början. Efter ett tag så började jag också ha någonting extra där hemma. Ett spel som hade större insats, fast det handlade om samma match som mina vänner också hade satsat på. Så jag började ganska tidigt att spela bakom ryggen på mina vänner. Det var då, som jag började förstå att jag inte spelade på samma villkor som de.

Hur kom det sig tror du, att du spelade mer än dina kompisar?

Dels var det för att jag hade större behov av att spela, tror jag. Det märkte jag rätt så fort. Mest var det vinsten som hägrade, så att man kunde göra lite vad man ville. Mestadels det, men det är svårt att sätta ord på exakt var det var, det är jättesvårt.

vapenvallen1-webbJag hade ju mycket fritid hemma, mellan träningar och matcher. När det var bortamatcher, så satt jag alltid och spelade på vägen hem. Men fotbollen har nog varit en bidragande faktor för mitt spelande. Det snackas ju alltid om spel i omklädningsrummen, oavsett vilka man är så snackas det alltid om spel. Det var nog så också, att man ville visa att man hade pengar, i alla fall när man var ung.

Så du tror att ditt fotbollsengagemang bidrog till att det blev som det blev?

Någonstans där tror jag att allting började i fotbollen. De andra spelade ju för en normal insats, medan jag spelade för lite mer. Jag trodde ju att jag hade större chans att vinna då och att jag kunde vinna mer pengar på det sättet. Målet var att visa att man hade pengar och kunde köpa det man ville ha.

Hur gammal var du när det tog riktig fart med spelandet?

Det var någon gång när jag var kring 19 år, som det eskalerade tror jag. Jag tror det tog ca 1 år innan det tog fart. Det var då familjen tog med mig till Game Over första gången. Mamma och Pappa tog med mig till Game Over när de inte visste, vad de skulle göra längre. Sen var det precis efter det besöket, som jag fick tillgång till mina fonder. Då minns jag att det eskalerade. Jag hade ju bara en tusenlapp i månaden på studiebidraget innan. Jag klarade mig ju inte på det, så jag började jobba lite med att köra ut reklam, minns jag. Det var för att jag skulle få ännu mer pengar att spela för. När jag hade fått tillgång till fond-pengarna, så kunde jag spela ganska länge. Som 19 åring var det ganska mycket pengar, att göra av med, i och med att jag inte hade haft något fast jobb eller så innan.

Vad var det för spel som du satsade på då som 19-åring?

Det var poker i början. Poker var det som startade allt.

Jag tror att det var lite av en stil, att fotbollskillarna var de, som spelade poker på fritiden. Det var alltså live. Jag minns speciellt en gång, när jag hade förlorat, så hade jag inte hade mer att satsa. Då cyklade jag hem och hämtade mer pengar för att köpa in mig igen. Så jag köpte in mig och fick ett visst antal marker. Men det var ju långt under de marker, som killen som var kvar i turneringen hade.  Då förstod jag att det var någonting hos mig som var fel.  Han tog allt och det satt ”normala” människor bredvid, som bara kunde sitta kvar o kolla hur det gick! Medan jag hela tiden tänkte att fan jag måste, måste spela, måste spela.

cykel_suddig_24664_550x200

Vad sa dina vänner om ditt spelande?

Mina vänner förstod rätt så fort att det höll på att gå utför. Vi spelade mycket poker tillsammans med många vänner. Vi satt även två och två och spelade vid en dator, men det gjorde jag mest för att dölja för dem, att jag hade ett eget bekymmer vid sidan om.

Vad tror du att det kan finnas för orsak till att det gick som det gick?

Jag tror att tillgängligheten för spel idag har påverkat. Det var ju på nätet allting började. På senare tid har jag spelat allt mer på mobilen. Sen 2014 har det varit mycket hela tiden. Då var det live beting via telefonen.  Det gjorde att spelandet trappades upp hela tiden. Det nådde sin topp i augusti, när jag spelade bort allting. Hela lönen. Då förstod jag, när jag började se på vad andra hade.

När man var ung kunde man ju till exempel köpa saker genom att vinna pengar på spelet, men nu så kan man ju inte köpa saker längre… Eller man kan ju köpa saker men nu spelar det ingen roll, vad man har för märken på kläderna eller så. Det som spelar roll nu är vad folk har för utbildningar, vad de har för jobb och vad de har för hus eller så.

Det är svårt att vinna ihop, man kan ju inte vinna ihop en utbildning direkt. Man måste ju ge de där 3-4 år för att få en utbildning och klara den. Det går ju inte att spela sig till. Jag har börjat se att det inte är samma saker, som betyder någonting nu som då. Idag värdesätter jag annat än rätt märken på kläderna.

Tycker du att du har förändrats på det senaste året?

Jag visste nog inte vad jag gjorde, då när jag var så ung. Jag kan väl känna, att jag har mognat jättemycket det senaste året bara. Särskilt under det senaste halvåret, efter jag slutade spela. Det är också något som har hjälpt mig. Jag har blivit klokare och mer beslutsam. Folk börjar sakta men säkert, att lite på mig igen och jag behöver inte tvivla på det jag själv säger… om det är sant eller inte.

Spelet har ju självklart påverkat mina relationer. I den första relationen jag hade så spelade jag nästan hela tiden. Jag kunde välja saker framför henne o det började när jag var 18-19 år. Sen har det hela tiden fortsatt i olika relationer, jag har prioriterat saker före relationen i sig.

Vännerna har jag ju kvar men jag har ju sårat dem enormt. Även min familj extremt mycket. När jag tänker tillbaka på det så kan jag ha svårt att se på mig själv och hur jag var.

Det var därför jag åkte till Game Over förra gången för jag kände att jag hade kommit ifatt allting. Jag var liksom lite rädd för att nu mår jag så pass bra, nu kan jag se mig själv och jag känner inte igen han som var innan. Det låter skevt, det låter som man är psykopat eller någonting men för ett halvår sen skulle jag aldrig kunna tänka mig att livet skulle vara så här bra som det är idag. Det är svårt att se tillbaka på. Det är jobbigt att se tillbaka på det som har varit.

Jag känner det som att jag är en uppdaterad version av mig själv typ. Men jag måste ju ändå ha med vad jag har gjort hela tiden, jag måste ju hela tiden leva med det. Någonstans så måste jag ju acceptera också att kunna leva med det. Jag har ju med mig det resten av livet men jag måste ju lära mig att leva med det också.

Man få försöka att se det positivt. Det är ju bra att ha det till hands. Med lite distans till det så känns det bra. Nu känner jag att det känns väldigt skönt att dela med mig av det som har varit och av mina tankar inför andra som sitter i liknande situationer som kanske inte vet vart dem ska vända sig. Det känns ändå som att jag försöker att använda det till något positivt. För mig känns det väldigt värdefullt.

Det som fick mig att ta beslutet att komma hit var när jag fick ett ultimatum från min pappa och min mamma. Jag fick välja… det hade varit så många gånger som dem hade sagt att nu räcker det, nu får du välja mellan oss eller spelet. Men nu var det verkligen så. Pappa ringde och sa att jag har snackat med din mamma nu och så här ligger det till. Här har du två nummer som jag skickar till dig nu. Du får välja att ringa till dem. Det ena numret är till Game Over och det andra är till socialtjänsten. Det tog två veckor innan jag ringde dem samtalen. Jag snackade inte med min pappa eller min mamma eller någon annan familjemedlem på dem där två veckorna. Sen tog jag steget att ringa dem två samtalen och öppnade mig. Men det tog lång tid innan jag visste vad jag skulle göra, vad som var värt att göra. Det var tufft… men det är ett beslut som jag är stolt över idag. Spelet har kostat mig så enormt mycket energi. Men man måste ödsla mycket också för att man ska kunna vinna mycket tillbaka.

Jag börjar se vad som är värdefullt i livet nu som jag inte visste om innan. Sånt som är självklart för en annan människa är inte självklart för mig.

Andra gången som jag då stod utanför Game Over kändes helt skevt. Det var väldigt speciellt. Första gången jag var här med familjen då var jag så ung, då gjorde jag det för deras skull. Nu den här gången så åkte jag hit med en socialtjänsteman. Så när jag stod utanför dörren då gick det flashbacks åtta år tillbaka. År som bara har cirkulerat.

58-1024x685

Hade jag tagit tag i det första gången jag var på Game Over så hade jag säkert inte var den jag är idag. Så det var extremt jobbigt innan jag klev innanför dörren.
Idag så är alla mina relationer med vänner mer än bra. De är jättebra. Även med familjen. Jag säger allting jag tänker till dem om räkningar och ekonomi även om jag inte vill att dem ska vara delaktiga i min ekonomi o tjata o så, så vill jag ändå vara öppen och säga till dem när jag köper någonting som kostar lite mer så att dem vet om vad det är och vad det är som gäller.

Jag har en egen bil, körkort, jag har en lägenhet. Just nu är jag arbetslös, men det ser jag också ljust på i framtiden. Det kommer att lösa sig snart, inom en snar framtid. Så jag har ju väldigt mycket idag. Jag har kommit ifatt med allting vad det gäller med skulder och sånt. Så dem förutsättningarna jag hade innan jag åkte till Game Over så är jag jättenöjd med att vara där jag är idag. Men jag strävar fortfarande vidare för att komma framåt.

Jag har varit spelfri i 6 månader nu. Så det är ändå ganska länge. Jag har inget direkt spelsug, jag känner inte direkt av något sånt. Jag vet att det skulle vara så stor förlust för mig att gå tillbaka. Jag skulle förlora allt o det är det inte värt. För att må bra så måste man ha det tryggt med familjen, man måste ha ett bra kompisnätverk, man måste ha en socialsituation och det funkar inte med spelet. I min vardag passar spelet inte in även om jag själv vill att det skulle göra det. Jag ville att det skulle göra det så mycket att jag nästan sket i att ringa till socialtjänsten och Game Over. Jag saknar spelet ibland. Det blir ju liksom ett begär som man hela tiden vill ha liksom. Men nu har jag fått andra saker, jag har börjat gymma mer och så och försöker att se det som gör gott för mig.

Men jag vill samtidigt inte vara nöjd, men man måste någonstans ändå känna sig stolt över sig själv. Det handlar om att kunna klappa sig själv på axeln ibland och se sig själv i spegeln och försöka vara glad med det man har åstadkommit än så länge. Stundtals är det jobbigt men jag tror inte man får bli nöjd heller.

AntonJag har kommit ganska långt faktiskt, det känns som att det i början, att ta tag i saker är det som är jobbigast. Det har jag gjort och på så vis har jag kommit väldigt långt. Jag är 45 minuter in i en fotbollsmatch kanske. Jag är i halvtid. Men jag har gjort skitjobbet. Nu börjar det som är det vanliga livet, det kan kännas lite jobbigt för jag vet inte hur det är att vara vuxen och leva utan spelet. Så nu söker jag lite att få någon ny identitet. Vem är jag vem ska jag vara. Eller hur ska jag vara. Så det är det allting börjar med nu. Det är lite läskigt att säga, för att jag vet ju inte själv egentligen vem jag är. Med tanke på att jag inte levt utan spelet sen jag var 18 liksom. Så det är lite speciellt.

Men jag börjar att hitta mig själv ganska bra ändå. Jag känner mig trygg och säker på det jag säger och står fast vid det som jag har gjort. Man är ju mer öppen för nya saker när man är mottaglig för det också. Jag har nog lättare att sätta ord på mina känslor nu och jag har lättare för att uttrycka mig så att folk förstår. Det är svårt att förklara för folk. Det är svårt att förklara för dem som inte har varit i den här situationen själva. Det är svårt att förklara för familjen och mina vänner för dem förstår inte. Det blir för stort för dem för att greppa. För dem förstår inte, dem säger liksom men nu mår du ju bra, – ja jag mår bra men liksom vad är det som händer härnäst. Det kan ju inte dem förklara med det kan ju dem på Game Over göra. Jag kan sakna dem som jag var tillsammans med i min behandling, speciellt två stycken som jag blev jättenära vän med. Dem gjorde att jag kände mig som hemma här. Det var lättare att sitta o prata här, sitta och öppna sig. Så omställningen från att vara i behandlingen till att komma hem kan också vara svår.