scannat-Cloetta-217x300
Kan du säga vilka dina första minnen är av spelande?

Det var när jag fick följa med pappa i början av 70-talet. Han körde 64 raders-system och det gjorde jag ju själv också från att jag var i 15-årsåldern och fram till runt år 2000, när spelandet spårade ut helt. Men det är klart i början där, då följde jag ju inte med pappa för spelandets skull, utan för att jag skulle få en glass eller en chokladbit.

Senare vart det ju tipset – det var nog det första som jag kom i kontakt med.

Minns du om det blev några vinster på de där första årens spelande ihop med din pappa?

Vinster fick jag väl, men det var ju kanske 30 – 40 kr. Så jag spelade bara för att det var roligt. Och egentligen så handlade det ju om att jag var fruktansvärt fotbolls- och idrottsintresserad. Det kanske blev 10 rätt och 50 spänn i vinst – så det handlade ju om att det var kul och mer spännande, att se på en match, om man samtidigt hade en kupong.

Sedan så tittade man ju på Tipsextra på lördagar – eller ”groggextra” som man sa. Och det var ju spännande att se hur det skulle gå. Och ännu roligare om man hade lämnat in en kupong.

Hade det någon betydelse att du gjorde det ihop med din pappa?

Ja, det hade det nog. Själv hade jag kanske börjat spela – men inte så tidigt. Jag vet ju, att jag lämnade in tipset själv, när jag var 15 år i början på 70-talet. Och det var ju ingen som sa något då. Nej, de i affären hade ju sett mig och farsgubben lämna in tipset ihop hur många gånger som helst, så dom kunde ju inte veta om det var mina rader eller hans.

I 20 – årsåldern så var det fortfarande sportresultat – mest fotboll. Mitt 64- raders system har jag kört hela tiden fram till år 2000. Och det har ju fortsatt sen också – men då kom det ju andra spel också. Mest sport då också. Så det vart oddset och det vart trippel, fyrlingar och sexlingar. Mycket sportresultat vart det. Och då var det ju mycket roligare för mig att titta på matcherna när jag hade satsat – det blev ju dubbel glädje kan man säga. Dels att man fick se en bra match och sen att man kunde vinna pengar. Så i början minns jag faktiskt att jag inte vart så jätteolycklig, om jag inte vann för jag hade ju ändå fått ut så mycket av att se en bra match. Det där med pengavinsten det kom mer in senare.

När kom Jack Vegas-maskinerna in i bilden?

Maskinerna kom in i den här vevan – 2001-02. Jag bröt foten och då eskalerade det. Alla andra jobbade ju och där satt jag ensam med benet i högläge och fick gå på kryckor. Det var tråkigt och för lite spänning. Så då hoppade jag ut ur min lägenhet och kom iväg och körde en lunchdubbel för att få tiden att gå…

Men det ökade snabbt och jag hängde inte med riktigt på vad som hände. Jag hade ju pengar och det ena gav det andra. Maskinerna fanns där, när man var med kompisarna och fikade. Det är klart att då testade man ju att spela lite på dom också. En hundring kunde man väl satsa. Oftast var det så att jag kollade hur många tjugor jag hade – för dom tyckte jag att jag kunde ha råd att spela bort utan vidare. Det kändes inte så mycket. Nej, det kändes inte farligt.

Och ibland så vann jag kanske 100 – 200 spänn och då var ju fikat gratis och kanske räckte det till nästa gång också. Då kändes det ju helt okej att spela. Men så började det bli mer och mer och dessutom kom sportspelen och fler och fler andra spel. Sen blev det så att jag kunde sitta och spela på eftermiddagen för att fördriva tiden fram till dess, att matcherna började på kvällen.

Är det några andra spel som har varit ”stora” för dig?

Sportspelen förstås och travet också. Vi spelade trav på jobbet varje vecka och jag själv lämnade in en lunchdubbel. Och så var det V 75 på lördagen. Och förresten, spelade på hästar det gjorde jag ju även med pappa, när jag var yngre. Och Mantorp åkte jag till. För där jag jobbade, så hade jag en chef som ägde travhästar vilket ledde till att vi hade våra trivselkvällar där. Nästan alla var ju intresserade av trav och det ena gav det andra. Mycket spel blev det!

Även poker har jag spelat, men mest bara till husbehov. Pokerboomen drabbade inte mig speciellt. Inte i vinstsyfte, utan mer för att slå ihjäl en kväll tillsammans med polarna. Men det var ju spel i alla fall.

Vad gjorde du med vinsterna när du var yngre?

Jag köpte lite grejer. När min dotter var 18 – 20 år så kunde hon få 5 000 kr rätt som det var. Jag minns en gång som hon var i Stockholm och ringde och sa ”snälla pappa kan du sätta in lite pengar för jag behöver det nu. Kan jag få en femhundring?”  Men jag tänkte, att 500 kr i Stockholm – det räcker ju inte långt – så det vart 5000 kr i stället”. Ja, så då ringde hon ju och sa ”Du är världens bästa pappa!” Men jag känner ju idag med facit i hand, att jag skulle ha satt in 1000 kronor och gett henne lite mera kärlek i stället.

Hur skulle du beskriva vilka känslor som var aktuella i samband med spelandet?

Ja, att jag började, det handlar helt och hållet om tristess. Jag satt där och var skadad i foten och alla mina kompisar jobbade. Spelandet var mitt sätt att slå ihjäl dagen och göra den lite roligare. För sen klockan 16, så tänkte ju inte jag på spelet, utan då kom ju polarna hem och då kunde vi ju göra något annat tillsammans. Och även om det inte just hände så mycket, så var man ju i alla fall inte själv.

Den största konsekvensen är att spelandet har kostat mig en massa relationer – det är jättetufft för mig att ta idag.

Det var till exempel inte rätt son, som min mamma såg i slutet. Hon såg ju att jag inte mådde så jättebra, även om jag var spelfri. Och min dotter har ju mått dåligt själv, på grund av mitt spelande. Jag själv har också mått dåligt. För jag vet att jag har gjort så att andra har mått sämre. Och det har varit svårt, att veta att man har gjort saker som påverkar negativt. Det har jag ju fått höra utifrån också. Och intellektuellt har jag ju vetat, att det är inte okej att göra såhär mot människor. Men jag har trampat på mig själv och andra och gått över gränsen i alla fall, för att det har gagnat mitt spel.

Så när jag nu summerar, så är det relationerna som jag tänker mest på och egentligen så skiter jag i pengarna. Det är inte det viktiga! Pengar går alltid att tjäna nya men det är betydligt tuffare, att reparera relationer.

Hur är det med din egen hälsa – har den påverkats?

Falukorv_2_541052d-300x200Hälsan har tagit mycket stryk, både psykiskt och fysiskt.

Det har varit så att jag har prioriterat fel och det finns ju tillfällen när jag stått i affären och inte kostat på mig en falukorvsring. För det kan vara de kronorna, som det hänger på, om jag kan spela och vinna tillbaka det jag tidigare spelat bort. Så mat har det inte blivit så jättemycket i de där perioderna. Mycket kaffe och mycket cigaretter och det är ju inte heller hälsosamt. Så visst har jag tagit stryk – det har jag gjort.

Psykiskt är det också en redig snyting. Att gå och veta att man gör fel och så inte äta… Nej, det är tufft bara det.

Om du skulle karaktärisera dig själv som spelare – skulle du säga att du varit duktig/skicklig?

Nej, jag känner inte så. Jag har ju mest spelat ensam. Det var ju visserligen tillsammans med andra på jobbet – men jag kan inte säga att jag var någon raket där heller. Det fanns dom, som var bra mycket bättre på att välja rätt hästar, än vad jag var.

Jag körde mitt tips och mina resultat på sport. Hästarna var det ju förstås … men då var det oftast Harry Boy, så att jag var med. Det var så behändigt, jag behövde inte göra någonting. Nej, det var snarare sportresultaten som var min grej. Men ibland när det var en sån där storpott … DÅ … Då satte jag mig in i det hela och köpte travguiden och läste på och kollade runt. ”Vad tror alla experterna?”. Vilka hästar är med och vad har dom gjort för resultat tidigare?

Har du kommit fram till vad som är anledningen till, att du har spelat så mycket?

Det är ångest och obehagliga känslor. Det är effektivt om man vill komma ifrån de känslorna. Jag vill inte känna så och må dåligt. Då spelar jag hellre. För så länge som jag har huvud fullt av tankar på spel, så kommer känslorna inte upp till ytan. När jag sen börjar ta tag i dom, då kommer det som en hästspark. Och den sparken har varit lika tufft att få varje gång.

Men nu vet jag att jag måste söka hjälp innan jag ramlar tillbaka i spelandet. Jag vet att jag måste, för jag vet hur illa kroppen mår när den ska igenom en sån där sväng och jag orkar inte mer. Kroppen säger ifrån. Jag börjar bli gammal farbror nu och då får man tänka sig för.

Den här ”klassiska tanken ” att man kan spela tillbaka det man har förlorat i spel – kan du känna igen dig i den?

Ja, hahaha, så många gånger jag har lurat upp mig på läktaren på den!  Idag – tänker man – idag! Det känns ju i hela kroppen att det är min dag idag. Och så tittar man … Ujujuj – dom där dom kommer ju att dänga till dom där – och det där är ju ett säkert resultat!  Plötsligt är allt klippt och skuret för att det ska bli en rejäl vinst den här dagen. Det är min tur nu!

Men jag är ju inte så duktig som jag tror i det läget. Och så blir det tvärtom. Och jag tror ju att jag ska vinna tillbaka … varje gång tror jag det.

Nej det har inte varit ett roligt liv. Det var helt fel väg att gå. Men det är klart att det har varit roliga stunder. Fast de överväger inte. Om jag säger så här: det har varit 80 % skit och 20 % roligt. Hade det varit tvärtom så hade jag varit glad. De roliga stunderna kompenserar inte! Nääeee det gör dom inte!

Man har kanske spelat upp lönen på en dag och så är det kanske 30 dagar kvar till nästa lön. Då är det inte så kul! Och så börjar lånekarusellen igen. Det är en ekvation som bara slutar katastrofalt minus.

Finns det något särskilt som du ångrar?

Jag har tänkt på den frågan. Och jag undrar – om jag ska ångra mig verkligen. För jag är ju den jag är idag, för att jag har gjort allt det här i mitt liv och också på grund av den hjälp som jag har fått på vägen. Och det är så svårt att veta hur det annars skulle ha sett ut. Nej, jag kan nog egentligen inte ångra mig. Men jag ångrar en del saker, som jag har gjort mot mina nära och kära, det gör jag verkligen. Det måste jag säga.

Jag har fått det jag har fått för att jag skulle bli den jag blivit.

Och jag har inte varit en dålig pappa alla gånger. Jag har gjort bra saker också. Men det är tyvärr så att jag det har varit fler gånger när jag har gjort fel och därför blir det övervägande intrycket, att jag inte har varit en bra pappa. Och det ångrar jag idag. Jag kanske inte var en jättebra son alla gånger heller.

Nu måste man i stället försöka tänka framåt och göra något bra av det som kommer i framtiden.

Hur är det med dina vänner – finns de kvar och är det i så fall i huvudsak sådana som spelar själva?

Vänkretsen har ju bestått även av andra än spelare. På jobbet, som jag berättade om, så fanns det ju dom som inte hade en sund relation till spel. Men jag har haft andra vänner också.

De där vännerna som är kvar i sitt myckna spelande, dom har jag kvar som vänner men vi umgås inte längre. Mest umgås jag med sådana, som inte spelar alls eller också har kontroll över spelandet.

Vilken betydelse skulle du säga att det har att vara spelfri idag?

Ja, ujujuj … det går inte att jämföra på samma år. Jag måste säga det, att för min egen del är bara det att må bra – det är värt alltihop. Och mår jag bra då är jag spelfri. Jag vet ju att mitt mående hänger så mycket samman med spelfriheten. Och det är i stället så, att i stället för spel så blir relationer till nära och kära och mina vänner det viktigast.

Och jag vet att det är så, att jag kommer att vara en spelare hela livet. Och jag måste jobba på att hålla mig spelfri, för att allt annat ska falla på plats. Det ligger hos mig själv det här. Och jag vill ha relationer. Jag vill inte hamna som tidigare i de perioder då jag tyckte att relationer inte var viktiga om de inte gynnade mig och mitt spelande.

Jag vill ha ett bra liv, en relation med min dotter, ett jobb, ett bra mående, en kvinna i mitt liv, en sund relation med mina vänner. Och då menar jag på ett ärligt sätt – inte som det har varit tidigare då jag kunde dra in dom i ett rum för att jag behövde låna 5000 kr att spela för. Då har jag dom kanske nära för att de har pengar inte för att jag tycker om dom. Kort sagt så är det inte jag som styr längre utan det är mitt beroende som tagit överhanden. Så vill inte jag ha det!

Vad säger du till dom som inte har kommit så långt som du utan fortfarande är kvar i sitt spelande.

oskar_55Jag kan bara råda till en sak. Sök hjälp med ljus och lykta och ta makten över ditt eget liv. Det finns hjälp för alla! Och jag tänker så här – har man sett den mörka sidan, som jag har gjort så är det skönt att veta att det finns en som är lika ljus. Du är inte ensam!