Game Over ur anhörigas synvinkel!

Jag är en man i fyrtioårsåldern som har haft problem med spelmissbruk sedan jag var tjugo. Jag har som alla andra spelberoende ljugit, manipulerat och satt mina anhöriga i andra hand. Det fanns ju något som var viktigare…

Nu har det gått två år sedan min behandling på Game Over och jag mår bättre än jag någonsin gjort.

Nog om mig. Som rubriken anger ska det här handla om mina anhöriga. Har GO kunnat hjälpa dem också? Vad hade de för förhoppningar innan och hur blev det så här i efterhand? Är anhörigdag något att rekommendera? Många frågor som kräver svar och därför har jag haft samtal med min fru, mina barn och mina föräldrar samt svärföräldrar. Min förhoppning är att andra anhöriga ska kunna få lite hjälp, styrka och vägledning i en liknande kris.

Personerna på bilderna har inget med artikelns innehåll att göra

Jag började med att träffa mina svärföräldrar för en fika och så här sa de:

Det var bra att du tog tag i dina problem men vi hade nog inte så stora förväntningar. Vi visste inte vad Game Over var men såg en institution, antagligen driven av staten, framför oss. När vi fick inbjudan till anhörigdag så ville vi åka. Vi hade velat hälsa på oavsett inbjudan till den dagen för att se hur du hade det där. När vi kom dit fick vi en positiv känsla. Det var mindre än vi trodde, det var ju mer som vanliga lägenheter och det var familjärt. Första mötet med Inger och Stuffa var mycket bra. Båda var naturliga och man vågade öppna sig och ställa frågor från första stunden.

Vi fick sedan information angående spelberoende som var väldigt givande. Vi fick en bättre bild av sjukdomen och lite mer förståelse. Såhär i efterhand finns det mycket positivt men vi vill framhäva några saker. Det känns mycket bra med uppföljningen året efter behandlingen och det är bra att den spelberoende kan hälsa på när som helst. Vi hade en bra känsla i kroppen efter besöket och det enda vi kan önska mer är väl att det borde finnas flera liknande behandlingshem i landet.

Jag pratade sedan lite med de två yngsta barnen som var i tioårsåldern vid tiden för kraschen. Den här tiden har såklart varit omtumlande men hur är känslan nu?

Vi trodde att du bara fick vara inomhus. När du berättade om ditt rum med balkong såg jag framför mig en fängelsecell med galler för fönstren och att du hade orange overall på dig som i filmer. Det var strängt och du fick endast vatten och bröd.

Det var jättekul att sedan få se Game Over på riktigt. Det kändes bättre när vi sedan pratade i telefon. Man hade en bild i huvudet av hur allt såg ut. De som jobbade där var snälla! Det verkade vara ett bra ställe och det var bra att ni fick vara ute också och inte bara inne som jag trodde först. Det var roligt att spela pingis och sedan var såklart Shiba ett stort plus!

Just hunden Shiba har de frågat om vid varje återbesök och GO känns väldigt positivt för barnen i allmänhet. Kul!

Jag hörde sedan efter med mina föräldrar som från början var tveksamma till ett besök.

Hela situationen kändes olustig, vi var fortfarande i chock och det var jobbigt att åka dit. Vi hade aldrig hört talas om Game Over och visste inte ens att det fanns ett sådant icke statligt behandlingshem. Vi hoppades såklart att du skulle kunna få hjälp där men eftersom vi inte kände till något alls om GO så vågade vi inte hoppas för mycket. Vi såg framför oss en anstalt innan besöket.

Det första intrycket var väldigt bra. Det var ett ”vanligt” hus och det verkade vara en familjär stämning. Personalen var mycket trevlig och de andra som behandlades likaså. Vi fick direkt klart för oss att det här drabbar alla oavsett bakgrund och samhällsklass. Genomgången med Stuffa var bra och vi fick mer förståelse för sjukdomsbilden efter denna. Det var också trevligt med en gemensam lunch innan vi åkte hemåt igen.

Det känns väldigt bra att GO finns och kan hjälpa drabbade men det borde finns många fler liknande behandlingshem i landet. Vi är mycket nöjda och tacksamma för den här anhörigdagen. Det enda vi kan sakna är någon form av återkoppling från GO till oss anhöriga. Kanske ett kort möte mot slutet av eftervårdsåret för de anhöriga som vill det?

Den vuxna dottern svarade så utförligt att jag fått korta av svaren en del. Här är hennes känslor.

Jag var stolt över att du vågade ta steget och vara öppen för hjälp. Skönt för dig att träffa andra i liknande situation och bra att få professionell hjälp. När det gäller mina tankar om GO innan jag varit där så hade jag sett något mer strikt och sterilt framför mig, inte en vanlig byggnad där man kunde komma och gå. Mina förhoppningar var att du skulle få hjälp samt förstå att det inte var något fel på dig. Att allt ordnar sig om man tar hjälp av andra människor.

Jag var positivt inställd till besöket men var samtidigt lite orolig för hur det skulle gå då alla anhöriga skulle träffas samtidigt. GO var inte så strikt som jag trott. Allt verkade lättsamt på ett bra sätt och det kändes att ni trivdes i varandras sällskap. Trots att ni var så olika och kanske aldrig pratat med varandra under andra omständigheter så hade ni hittat varandra då ni gått igenom samma saker.

Det var bra att ni kunde bo där och mixen av gruppsessioner och enskilda samtal var nog viktig. Det viktigaste måste vara vetskapen om att det finns hjälp och personer att falla tillbaka på ifall man går in i en svacka. Minuset är kostnaden. Det ska inte behöva kosta så mycket att få hjälp. Psykiska sjukdomar eller tillstånd är precis lika viktiga och verkliga som fysiska åkommor. Ett annat minus är att spelberoende inte är så välkänt som många andra beroenden och då kan det finnas många missuppfattningar gentemot personer som lider av missbruket.

Bemötandet av personalen var mycket bra, alla var trevliga och proffsiga. Informationen var väldigt lärorik och man fick veta mer om vad som händer i hjärnan innan, under och efter att spelaren lägger sina spel. Efteråt kände jag ett lugn. Över att få se platsen som hjälpt så mycket och av att få en bild av personerna och omgivningen. Det var som att nu kunde jag lita på att dessa personer visste vad de gjorde och att du verkligen på riktigt trivdes där. Jag är oerhört glad att GO finns och att man även kan komma tillbaka efter att behandlingen är avslutad är ett extra plus.

 

Till sist vill jag dela med mig av tankar från den som fått dra det tyngsta lasset och varit där för mig när det behövts som mest, min fru…

Min första tanke när det var klart att du skulle till Game Over var: ”Skönt att få bort honom hemifrån.” Min värld var kaotisk efter det som hänt och det var skönt att någon annan kunde ta hand om dig så jag kunde fokusera på att ta hand om resten av familjen och försöka hantera min personliga krasch som kom strax efter din spelkrasch.

Jag tänkte GO som ett vårdhem, en strikt inrättning, och därför blev det lite som en chock när jag kom dit och fick se ett hyreshus. Jag undrade om det här verkligen var seriöst och om det var rätt ställe för att hjälpa dig. De tankarna försvann dock snabbt när jag fick träffa de anställda. De var mycket välkomnande och ingav trygghet och förtroende.

Besöket var positivt och det var bra att jag fick komma så tidigt, redan vecka två av behandlingen, eftersom jag dels behövde det för personlig del men även för att lättare kunna svara på alla frågor som barnen hemma hade.

Anhörigdagen var bra. Vi fick berättat om sjukdomen i allmänhet men också om den progress du hittills gjort samt lite allmän information om GO. Det var framför allt skönt att mina närmsta fick den här informationen. Jag hade ju redan fått den vid mitt första besök men efter anhörigdagen fick de runt omkring samma inblick och kunskap som mig och det tog bort en del börda från mina axlar. Det var också väldigt bra att man fick välja vilka personer som skulle delta på anhörigdagen för att den skulle bli så givande som möjligt.

På det stora hela är jag väldigt nöjd med all hjälp min man och vi runt omkring fått från GO. Om jag ändå ska försöka hitta något som skulle kunna göra helheten ännu bättre så hade det varit skönt med ytterligare möten för min del med Inger eller Stuffa för att få bort mer av den ilska och bitterhet som jag länge kämpade med. Jag skulle även velat ha lite mer information runt de aktiviteter som blandades med behandlingen. Jag kan förstå meningen med dessa såhär i efterhand men just då när jag kämpade för att hålla ihop familjen och för att inte bryta ihop totalt hemma så var det oerhört frustrerande att få höra om de här ”roliga aktiviteterna” som anordnades. ”Han ska väl vara där för att få behandling”, tänkte jag då.

När jag tänker på Game Over nu efter två år så känner jag en stor trygghet. Jag vet att min man när som helst, även nu när eftervårdstiden är över, kan ringa eller hälsa på. Jag skulle själv inte heller tveka att ringa om jag skulle känna mig orolig av någon anledning. Då känner jag att man verkligen lyckats väl och jag sammanfattar mina intryck av GO såhär: Från början välkomnande och efteråt trygghet!

 

Jag kan bara hålla med min fru. Jag känner idag ett stort lugn och en trygghet i hela min livssituation och jag har aldrig mått bättre. Min stora önskan är att många fler med spelberoende ska kunna få den hjälp som jag har fått och att ni som är anhöriga också ska kunna få den hjälp som ni behöver. Jag hoppas att dessa rader kan ge er hopp och vägledning åt rätt håll!