Hur har det gått för Hedvig?

Hedvig har tidigare här på vår hemsida berättat om sin erfarenhet och behandling. Läs gärna hennes och dottern Klaras text, innan du här får svaret på frågan ”hur har det gått under det första året efter behandling?”

Hur har ditt år varit efter behandlingen på Game Over?

Året har varit omtumlande. Det har varit jobbigt men samtidigt skönt …

På vilket sätt har det varit skönt?

Jamen, det här att slippa ljuga och att slippa känna panik. Till exempel i affären när jag skulle handla, då var jag tidigare alltid osäker på, om det fanns pengar på kontot? Eller om jag hade spelat så mycket, att det inte skulle räcka för att betala. Vidare att jag var tvungen att hitta på undanflykter, för att förklara varför pengarna inte fanns.  Det här året har jag inte behövt uppleva den situationen.  En annan sådan ”paniksituation” var tidigare när brevbäraren kom. Alltså det är så skönt, att slippa vara rädd för den stunden på dagen.

Har du spelat någon gång under året?

Nej, Jag har inte spelat efter det att jag kom hem från Game Over.

Är du själv förvånad över det?

Nej, egentligen inte. Jag var så bestämd – det här får bara inte hända igen. Det får bara inte hända att jag spelar.

Tror du att de andra i familjen är förvånade?

Nej, inte min man – det tror jag inte. Men kanske min dotter … hon har frågat mig. Och det tycker jag är helt okej. Det känns inte konstigt – det får hon gärna göra, för jag har inte något att dölja.

Tycker du att det känns som om tilliten är på väg att komma tillbaka?

Joo, det känns så.

En annan sak, som har känts skönt, är att träffa jobbarkompisarna. De har frågat hur jag har mått och de tyckte att jag gjorde det så jäkla bra, när jag berättade som det var. Och det känner jag nu att det var verkligen rätt gjort. Jag ringde ju innan jag for till Linköping och berättade för dem om mitt spelmissbruk. Berättade vad jag hade gjort för någonting.  På så sätt hann de ju fundera på det tills jag kom hem igen. Alla var lika chockade. Det fanns inte någon av dem, som trodde att det var sant . De trodde att jag drev med dem. Och det är lite så jag känner också – kunde jag hamna i det här, så kan vem som helst göra det. Absolut.

Är det något, som har med spelandet att göra, som har känts jobbigt under året?

Det har varit lite svårt att släppa Postkodlotteriet. Det tog nog en månad för mig att verkligen komma fram till att avsluta det. Vidare att inte kunna åka på bilbingo med min bästa kompis, det var lite tråkigt. Det har ju funnits några sociala grejer kring spel – inte mycket – men det var lite jobbigt att inte kunna fortsätta med det.

Så vad gjorde ni i stället – du och din kompis som brukade spela bilbingo?

Jo, vi vart i stället 4 st vänner som träffas och går ut och äter och ”surrar”. Vi försöker träffas en gång i månaden. Det känns bra.

Vad fyller du mer ut livet med, nu när spelet har försvunnit?

Jag måste erkänna att jag inte har kommit tillrätta med det. Jag vet inte riktigt. Jag kan känna mig lite rastlös ibland, för jag vet inte vad jag ska göra. Men samtidigt har jag varit så trött. Det är först nu efter ett år, som jag känner att jag börjar piggna till. Lusten att göra någonting vaknar igen mer och mer.

Jag förstår att det är viktigt, att jag kommer igång med något. Jag har städat garderober och kört saker till Myrorna och annat liknande för att komma ikapp på något vis. Men hösten och vintern har varit tung för mig – jag hoppas att jag kommer igång nu när det blir vår och allting går lättare. Jag har ju inte direkt så mycket bekymmer och jag hoppas, att jag kan njuta på ett annat sätt framöver.

Har det varit någon gång under året som du har sviktat och varit nära att spela?

Nej. Det har det inte. Jag var så beslutsam från början. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle kunna fortsätta. Och i och med att jag fick hjälp med att reda ut knutarna jag hade – problemen vi hade i förhållandet bl.a.- så har jag inget behov längre. Och det problem som finns kvar uppvägs av allt det som har löst sig.

Hur känner du inför framtiden nu då?

Det ser ganska ljust ut. Jag har tagit ett lån för att få ner räntekostnaden och för att kunna betala av mins skulder snabbare.  Men det har vi kommit fram till gemensamt och det känns bra. Inom tre år så är lånet borta. Och då finns det väl en möjlighet att jag kan gå i pension och det är väl det som jag ser fram emot. Jag vill ha saker att se fram emot. Det känns viktigt. Och det behöver inte vara stora dyra evenemang eller utlandsresor – det kan vara små glädjeämnen som jag gör tillsammans med mina vänner, mina barnbarn eller mina hundar. Att bara vara och att få vara sig själv, det räcker långt.

Om jag hade frågat dig för 1, 5 år sen – trodde du då att du skulle sitta och resonera så här?

Jag trodde inte att jag skulle kunna må så här bra. Att det skulle kunna bli så bra som det har blivit. Men hag hade inte klarat det utan hjälp, så är det. Det är jag väl medveten om.  För jag försökte ju i flera år att prata om situationen. Men det gick ju inte. Jag är väldigt tacksam.