Möt Hedvig och Klara, mor och dotter från en liten stad i Norrland. Mamma Hedvig (H) har varit i behandling och är nu inne på det efterföljande eftervårdsåret. Vid ett återbesök följde dottern Klara (K) med och följande samtal blev till en text här på vår hemsida.

Kan jag, så kan precis vem som helst bli spelberoende!

Hur skulle du säga att det började Hedvig?

Jag har spelat casino på nätet och lite bingo i fem år ungefär, men det är under det sista året som det har gått över styr. Innan dess skulle jag nog säga att det var ett ”normalspelande”. När det började bli mer och mer, så behöll jag det för mig själv. Familj och vänner visste inte om det.

Är det någon av er två som har kommit i kontakt med spelberoende tidigare?

H- jag visste ingenting.

K- Nej, jag visste inte så mycket om det.  Men jag hade förstått, att det kunde vara farligt, om man fastnade i det. Jag minns att vi spelade bingo för 10 år sedan, men då kände jag faktiskt att det kunde vara riskabelt. Man kunde sätta in pengar varje månad eller varje vecka och då finns ju risken att du snabbt fastnar i det. Jag lade av med allting, när jag väl fick den insikten. Det var inte roligt längre.

Om vi nu skulle gå in på vad som hände i er familj – hur började det?

H- Det var den där ”jäkla brevbäraren” som ställde till det. Min man fick tag på ett brev, som jag inte hann få undan när posten hade kommit. Det var en faktura på ett lån, som jag hade tagit och min man öppnade det. Han som aldrig brukar öppna min post annars.

Vad tror du, att det var som gjorde att han öppnade just det här brevet?

H- Jag vet inte.

K- Jag vet vad det var. Du hade fått de här breven tidigare och han hade frågat dig vad det var, eftersom de återkom. ”Det är bara reklam, svarade du”. Sedan la du dem i pappersinsamlingen. Till slut så tänkte han ”är det verkligen bara reklam?” Han ville se efter vad det var för reklam? Den versionen har jag i alla fall fått, varför han öppnade just det brevet den där dagen.

H- Ja, han har aldrig sagt till mig, vad det var som gjorde att han tog och öppnade det. Varför just det här, för jag får ju sådana brev med erbjudanden, som bara är reklam också. Det kunde ju ha varit ett sådant. Jag får dom gång på gång på gång … det är väl för att jag har tagit lån tidigare. Sådana brev har jag kastat många – men så råkade han bli misstänksam på just det här.

Det var inget annat som din man hade märkt hos dig – ett särskilt beteende eller så?

H- Han hade kanske tänkt på, att jag gick till sängs efter honom om kvällarna – men det är ju inte så svårt, när han går och lägger sig redan vid nio.

K- Och jag hade reagerat på, att det var väldigt mycket fokus på telefonen. Det var så hela tiden. Barnbarnet ville att mormor skulle se på henne – ”Mormor lägg bort telefonen, jag ska ha dansshow”. Vid det tillfället vet jag, att jag tänkte att det är inte bara jag som märker det här. Till och med min dotter, som bara är fem år, märker att mormor är fast i sin mobiltelefon. Men jag trodde att det var Wordfeud, som hon var så fångad av.

H- Det har ju oftast varit Wordfeud. Jag har ju inte suttit och spelat om pengar, när jag har varit hos er.

Nej, men om du tänker på hur det har varit hemma hos dig och din man?

H- Ja, min man hatar min mobiltelefon. Och då har det inte bara varit Wordfeud heller.

Hur kändes det då, när brevbäraren avslöjade dig?

H- Det går inte att beskriva. Chock kan jag väl säga utan att överdriva. Kris. Det var fruktansvärt. Det var ju ett riktigt uppvaknande. Jag hade ju verkligen inte fattat, vad jag hade ställt till med. Det var som om det var någon annan, som hade gjort det. Det kändes så. Det kan inte vara jag, som har gjort det här.

Vad var det du tänkte mest på – var det den ekonomiska skulden eller reaktionen i familjen?

H- Det var ju båda.  Skulderna förstås, men också skammen för vad jag hade ställt till med. Jag som egentligen är väldigt ärlig. Hederlig om man säger så. Jag har väl aldrig gjort någonting oärligt. Alltid lärt mina barn, att vara ärliga. Och så har jag gjort en sådan här grej. Det kändes som om jag hade varit två personer.

K- Jag tror att det var därför också, som vi reagerade så starkt. Vi har fått den uppfostran – var ärliga och raka – är det något som hänt, så säger man till. Och är det så att man behöver pengar, ja, då lånar vi av varandra i första hand och i den mån det går. Det var därför det blev så fel. Det blev så konstigt alltihop.

H- Ja, om det kändes konstigt för mig, så kan jag ju tänka mig hur det kändes för er.

K- Man börjar ifrågasätta allt. Vad är sanning och vad är lögn. Varför har hon lärt mig det här med att vara ärlig och så gör hon helt tvärtom själv. Vem är hon – känner jag henne?

Var det orsaken till att du blev så arg, tror du?

K- Jo, jag tror det.

K- När pappa ringde till mig, så var jag på väg och skulle köpa regnkläder till mina barn. Men han sa att ”du måste åka hem till morsan, det har hänt en sak”. Så berättade han om brevet, som han hade öppnat. ”Hon har tagit lån för att hon är spelberoende, sa han”. ”Vad fan säger du, sa jag”. Det var så långt bort från min verklighet, att det fanns inte. ”Jag tror att den enda hon lyssnar på det är dig och hon har sagt att jag inte får berätta något för er”. ”Men vet du, sa jag, det här kan inte stämma. Hon kan inte ha gjort det här”. Jag förnekade det in i det sista. Så kom jag hem till mamma och då mötte hon mig precis som om ingenting hade hänt. ”Jaha, är du redan här”. Men då sa jag  ”du kan sluta spela pajas, för pappa har berättat hur det är”. ”Jaha, vad trevligt av han, svarade hon”. Men då sa jag ” men vad skulle han ha gjort, vi är ju dina barn”. Det är väl klart att vi måste få veta precis som vi fick veta att han drack. Det är ju precis samma sak. Det går ju inte att dölja ett beroende. Det kom fram så mycket, som jag inte hade någon aning om. Just det där med vad är sanning och vad är lögn?

Var det lögnerna som var svårast att förstå? Att hon svikit på det sättet? Var det värre än pengarna som hade spelats bort?

K- Nja, både och. Jag visste ju, att det fanns ett arv som gjorde, att hon hade tillgång till pengar. Och ju mer jag funderade, så kom tankarna ”vart har hon fått pengar ifrån? Vilka pengar har hon tagit? Hur mycket lån har hon?”

K- Jag vet att jag sa det till pappa ”du måste vara jättenoga när brevbäraren kommer. Det kommer säkert att komma krav på något annat”. Men han är ju så lugn ”ta det lugnt sa han”. Men jag sa att ”förstår du inte hur mycket det här kan vara? Vi har ju ingen aning”.

K- Först när det började bli lite mer ordning och hon hade åkt till behandlingshem och det hade gått ett par tre veckor utan att något mer hade dykt upp, då började jag äntligen känna mig lugn. Nu kan det väl inte komma något mer.  Nu vet jag – det är det här jag ska förhålla mig till och ta itu med. Då vart jag mycket, mycket lugnare. Och pappa blev ju också lugnare, när han fick svart på vitt – så här mycket är det.

K- Jag tror att det var mycket det, att jag inte visste. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag menar att om man kan spela bort så mycket pengar och hålla det hemligt så länge – då vet man inte vad man ska tro längre. Sedan har jag nu i efterhand förstått, att mamma har mått fruktansvärt dåligt och att det finns anledningar till varför hon har spelat. Men just då var det bara pengarna som jag tänkte på.

K- Och så känslan – inte min mamma – hon gör inte så!

H- Men det är ju precis den känslan jag också hade. Inte jag! Jag kan ju inte ha gjort det här. Jag som är så förståndig … trodde jag i alla fall.  Men det bevisar, att vem som helst kan drabbas. Kan jag – så kan precis vem som helst. Och det är ju så de har sagt, när jag har pratat med mina arbetskamrater på jobbet. En av dem sa det till mig, att hon kände direkt att det var livsfarligt när hon provade att spela på nätet. Hon hade erfarenhet av alkoholberoende i familjen. Hon sa det till mig – jag kunde mycket väl ha varit i din sits.

K- Men så känner jag också. Jag har ju spelat lite ibland på exempelvis Keno eller liknande. Men efter det här – jag vågar inte. Jag blir rädd och jag tycker att det är obehagligt, när man förstår hur lätt man faktiskt kan fastna i det. Det är inte värt det!

Hur snabbt kom beslutet att det skulle bli behandling?

K- Vi var ju helt övertygade om att det inte skulle räcka med att gå och prata med någon en gång i veckan. Fast det var ju vad mamma var inne på först – att hitta någon att träffa för samtal.

K- Vi letade på nätet och sedan när vi hittat er, så ringde vi för att fråga om plats.

Hur kändes det Hedvig, att få lov att åka så långt bort som hit till Linköping?

H- Ja, det ja, det var en chock i sig. Att resa själv och bara ha anvisningar. Där ska du vara och så dags ska du vara där. Det blev en resa med flyg och buss. Och den gjorde jag i ett chocktillstånd. Det var fruktansvärt. Och så landa här och inte veta vart man är. Jag visste inte ens var Linköping ligger. För det hann jag inte kolla. Men en jobbarkompis skickade ett sms till mig – ”Du, nu vet jag vart det ligger.” Hon tyckte synd om mig. Men jag vet inte om det kändes något bättre, för att jag visste vart i landet jag var.

Vad hade du för bild av hur det skulle vara på Game Over?

H- Ja, jag tänkte fängelse. Inlåst bland galningar. Ungefär så. Det kändes absurt.

Vad kände du då, Klara, när hon for iväg?

K- Jag var tvungen att åka från stan. Jag kunde inte vara hemma. Så vi åkte till en annan stad i närheten. Jag trodde faktiskt inte, att hon skulle komma iväg. Alltså det var min tanke.

K- Jag hade inte fullt förtroende för att hon skulle komma till Game Over. Även om jag inte visste vad hon skulle hitta på annars. Jag tänkte att pappa, han klarar inte av det här. Han fixar det inte. De måste isär just nu, annars så kommer det att sluta i något helt annat. Jag var rädd att det skulle bli skilsmässa. Och han sa ju också det, att hon måste iväg på behandling.

K- Det var en lättnad att höra att hon kommit fram.

Tiden i behandling – hur skulle du beskriva hur det var att vara här?

H- De första två veckorna var jättejobbiga. Jag var så stressad, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig varit ensam. Bara det att ha ett rum, där jag var själv. Det var så hemskt så. Sedan började jag ju ”landa lite” och började känna dom som var här. Jag var ju rädd helt enkelt. Livrädd. Jag kände ”är jag verkligen på rätt ställe” ”kan jag verkligen ha gjort det här”. Det var som om det varit i ett annat liv. Men ju mer vi började prata och de andra beskrev hur de hade gjort och vad de hade tänkt, så ändrade jag mig.  ”Jamen de tänker ju som jag”. Jag är nog på rätt ställe i alla fall, även om det kändes väldigt konstigt.

Vad tror du hade störst betydelse i behandlingen för din del?

H- Det är nog inte egentligen pratet om spel i sig, som är det mest betydelsefulla, utan det var mer att jag fick hjälp med att förstå saker runt omkring, som hade påverkat mig. Varför jag hade hamnat där jag hamnade. Det var det som hade en avgörande betydelse för mig.

Hittade du orsaken/orsakerna tycker du?

H- Jo, men det gjorde jag. Det hade jag inte gjort på egen hand. Det känns som att det var min räddning.

Hur lång tid tog det innan måendet började bli bättre?

H- Jag mådde väl inte direkt bra under tiden, det kan jag inte påstå. Men det började ju klarna mer och mer. Det var väl först, när jag var hemma igen, som det blev bättre. Jag kunde ta itu med saker och jag och min man pratade mycket. Det var viktigt, att han hade förstått mig. Det var då jag började kunna se framåt.

H- Relationen med min man var en viktig pusselbit, att den skulle bli bättre. För det där med själva spelet var egentligen det enklaste för mig. Helt klart enklast. Även om jag drömmer ibland att jag spelar. Men jag får ju panik i drömmen redan – ”nej jag ska inte spela. Vad har jag gjort! ”. Nu när jag har fått ordning och vi har pratat ut, du och jag Klara, då blir det som oviktigt för mig med spelandet.  Jamen det var ju relationerna, som var det svåra. Maktlösheten inför sjukdom i familjen, och det här att jag blev anklagad för att inte hjälpa min son och hans familj tillräckligt mycket. Det kändes faktiskt som att min man och mina två barn var som tre emot mig. Min man ställde inte upp för mig ett dugg. Han tyckte att de hade rätt – ”det är ju så det är”. Och jag kände att jag inte hade någon ork, men jag kunde inte få fram det. Jag kunde inte förklara, för jag tyckte inte att han lyssnade på mig. Jag kände mig väldigt utsatt. Men det blev räddningen att han kom till Game Over och pratade med er i behandlingen. Och det är stor skillnad nu. Han gör det han kan för att det ska bli bra och han förstår mig mycket bättre nu.

K- Ja Gud ja, det är stor skillnad. Pappa har ju tidigare pratat med mig om saker, som det varit problem med i familjen, men han har inte talat med mamma om det. Och jag har inte förstått hur dåligt hon har mått av det. Men nu hör jag ju att han berättar saker för både mig och mamma. Det har han inte gjort förut. Det har ofta stannat upp, för att jag inte har gått vidare och pratat om vad pappa har berättat. Jag har inte tyckt att det var min sak, att blanda mig i när det inte rörde min relation till någon i familjen. Det är klart att det är jätteviktigt, att han ventilerar med mamma. Det är viktigt för min del också. Det är ju inte mitt ansvar, jag vill inte välja någons sida och hamna mitt emellan mina föräldrar eller min bror.

Om vi tänker tillbaka på behandlingstiden – hur uppfattade du de här 8 veckorna Klara?

K- De första fyra veckorna var det ju tusen frågor och inga svar. Sedan skulle jag ju åka ner och besöka er. Jag mådde jättedåligt innan det där besöket. Men jag kände att jag måste – både för min skull och för mammas skull. Jag kan inte tvinga någon, att fara på behandling utan att göra någonting själv. Det har jag även förklarat för brorsan, men han har inte tagit det beslutet. Han säger att det inte är något problem för honom med hennes spelberoende.

K- Det blev lugnt när jag hade varit här – även om jag inte kunde få svar på alla frågorna. Men jag kände ändå att hon var på rätt plats – att det var här hon skulle vara. Jag var inte lika arg längre. Hur jobbigt det än var i övrigt.

Vad hände med den ilskan?

K- Jag vet inte. Jag tror att det var så, att jag blev lugn och då försvann den. Jag tror egentligen att ilskan var oro.

Har relationen till din mamma ändrats?
K- Jag tycker inte riktigt, att vi har hittat tillbaka till samma relation än. Vi umgås ju och barnen är tillsammans med mormor på samma sätt, men jag har fortfarande kvar den där oron. Tilliten försvann. Även om jag litar på henne, så har inte oron försvunnit helt och tilliten är inte den samma.

Vad sa dina barn om att mormor var borta så länge?

K- För min dotter, som är äldst, var det ju katastrof i början. Men sedan lugnade det ner sig.  Den yngre sonen började efter hand alltmer att undra ”ska vi inte åka och hälsa på mormor”: ”Vi kan väl fara till mormor”. Nja, det går inte riktigt – men ni kan skicka teckningar till henne. Sedan när jag hade varit här och hälsat på, då blev det jättejobbigt för dom – de tyckte att det var så orättvist att jag hade fått träffa mormor. Jag försökte säga att hon kommer hem snart.

Vad säger mormor själv då?

H- Jamen det var ju hemskt, att vara ifrån dom. Jag saknade dom så mycket.

Vad skulle du säga att du saknade mest, när du var här på behandling?

H- Ja, ska jag svara ärligt, så var det ungarna och hundarna. Jag och min man vi behövde vara ifrån varandra. Det var bara nyttigt.

Hur var det, när din man kom på anhörigdagar?

H- Han var inte arg – varken när han kom eller över huvud taget. Han har en egen tidigare problematik och han jobbar dessutom med sådana här frågor, så han vet ju hur det kan vara. Det viktigaste med hans besök, det var att vi fick prata. Det hjälpte oss. Jag har ju försökt, att förklara för honom, men då har han inte förstått. Så det här besöket var helt avgörande för, om vi skulle fortsätta eller inte. Jag var helt beredd på att flytta hemifrån, men det gick ju bra och det kändes som att han vände på något vis.

Hur har sommaren efter behandlingen varit?

H- Ja vi har promenerat och pratat, pratat och pratat …. Och så har det känts dåligt ibland, men så blev det ganska bra ibland och så fortsatte vi.

Klara, hur ser du på sommaren som har gått?

K- Mamma har blivit mycket bättre på att säga, när något inte är som det ska och hon kan visa att det är jobbigt. Kanske är det också beroende på, att vi har fått upp ögonen för hur hon har mått tidigare, att vi ser mer på henne hur det verkligen är. Vi har tagit oss stunder då vi har pratat om hur läget är och det har varit bra. Men jag vet att jag har avslutat alla samtal med ”vad du än gör – sätt dig inte och spela”. Nej, nej, nej – svarar hon. Men så har jag börjat tänka, att det är ju inte det värsta som kan hända – det är ju faktiskt värre om hon mår dåligt.

H- Jag förstår henne – men det gör ont när hon säger så. Det är bara att visa att jag verkligen försöker, att jag anstränger mig för att låta bli. Det spelar ingen roll vad jag säger – jag måste visa. Det är inga problem om de kollar mig. Nästan tvärtom – för jag tänker ”kan det lugna dom så är det bra”. Jag känner mig faktiskt inte misstrodd. Det är helt okej, för jag vet ju att jag har ställt till det själv. Jag blir inte irriterad eller tycker att det är obehagligt på något sätt. Jag vill att alla kort ska vara på bordet och jag har inget att dölja.

Omgivningen i övrigt – har det bara varit stöd från vänner och arbetskamrater?

H- Det är absolut ingen som har sagt något dömande eller så – tvärtom de stöttar mig till 100 %.

H- Jag är lite förvånad över det. Men det känns ju bra och de flesta säger som så ”det kunde ha hänt vem som helst”. Det är nog det de känner – kan det hända mig så kan det hända alla. För ingen trodde mig först, när jag ringde runt och berättade. Jag ringde runt till alla, som jag bryr mig om innan jag for. Och alla trodde att jag drev med dom. Inte jag! Och det är ju lite så jag känner själv. Inte jag!

H- Nej jag har bara fått stöd – ingenting annat. Det är nog bra att skriva om det för andra, som läser det här och kanske oroar sig för vad ska folk säga och tänka om de skulle ta steget att genomgå behandling.

H- Jag kände så när jag for hem. Hur ska jag klara av det här? Men jag möttes bara av kärlek och ingen har sagt ett ont ord. ”Hur går det? Hur är det? frågar dom”.

Det är ingen som har dömt mig och det är hur skönt som helst. På jobbet sa de ”Välkommen – gud vad roligt att du är tillbaka.” Och inte hade det pratats speciellt om mig heller, för en del visste inte var jag hade varit. Det fick jag berätta själv och det kändes skönt.

Om vi tänker på framtiden – vad ser ni för orosmoln?

K- Mobiltelefonen

H- Ja, det är himla svårt för mig också. Det går så bra när jag är här på Game Over. Då kan jag lägga undan telefonen, men hemma är det svårare. Kanske är det inre stress – någonting är det ju som gör att jag inte kan låta bli den. Jag går in på Wordfeud, nyheter, Wish och så Facebook förstås.

H- Det ger ju inte så mycket, men man går in där ändå. Det har nog med min rastlöshet att göra. Jag har inte riktigt koncentrationen till annat. Det är kanske lite oro också. Jag har väl inte riktigt landat i det här nya.

Vad har du för förhoppning inför framtiden?

H- Gå i pension. Då ska jag sticka sockar.

Du måste hitta något att göra?

H- Ja, jag måste hitta något, jag har ju inte några speciella intressen förutom gamla möbler. Jag vet inte faktiskt, vad jag ska hitta att intressera mig för. Läsning kan jag inte riktigt koncentrera mig på.

K- Nu vet jag – börja på gym?

H- Kan du se mamma på gym?

K- Ja, kan Anna Book så kan du.

H- Jomen allvarligt. Jag ska försöka att äta rätt, röra på mig och jobba på att få ett bra liv. Det är mitt mål framöver. Satsa ordentligt på min hälsa.

Om ni nu avslutningsvis skulle ge några tips till andra, som misstänker att ett spelberoende håller på att utvecklas? Vad skulle ni säga att man kan se för varningssignaler?

K- Var uppmärksam på användandet av mobiltelefonen och datorn. Tar det upp mycket tid att sitta vid en skärm. Är det på andra tider än ”normalt”? Vill man inte bli störd och försöker dölja skärmen för att inte avslöja, vad man håller på med?

H- Om man ändrar beteende och är trött och irriterad. Kanske drar sig undan och vill vara själv.

K- Tycker att det är skönt när den man lever med åker bort flera dagar. Det kan vara okej men det kanske inte bör vara något att längta efter.

H- Om det nästan alltid är den personen som tar hand om posten – det är viktigt vem som hinner få tag på breven först. Räkningar, UC förfrågningar, inkassokrav kommer snabbt att plockas undan. Och som i mitt fall om det kommer mycket reklam från olika låneinstitut, så är det kanske ett tecken på att ”okända lån” redan har tagits.

Med facit i hand – var det bra att göra allt så ”pang, bom”, det vill säga att du kom iväg så snabbt till behandlingshemmet?

H- Ja absolut … för jag hade nog harvat på och trillat dit igen. Jag hade ju inte mått bättre – förmodigen sämre i stället. Jag har inte fått någon hjälp med mående och orsaker, så för mig var det här sättet det bästa. Även om jag definitivt inte insåg det då, när det hände i våras.

Jag behövde bryta upp från hemmiljön och bli omskakad och det behövde nog även min man. Vi var båda tvungna att inse, att vi måste göra något åt situationen och försöka förbättra den. Annars hade vi fått dela på oss. Och jag trodde nog från början, att vi skulle gå isär. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så här bra. Hade han inte kommit till Linköping, så hade det inte funnits något att bygga på.

K- jag sa det till honom – varför är det inte lika viktigt för dig att åka som för mig? Jag trodde inte att han skulle komma iväg. Han har lättare, att råda andra än att se vad han själv behöver göra. Han skyllde på allt möjligt – hundarna bl.a. – men jag sa att det ordnar sig. Du måste åka.

 Hur skulle du till sist sammanfatta din tid i behandling, Hedvig?

H- Man behöver sin familj och sina vänner och man måste vara ärlig om man ska lyckas

Det var det bästa jag kunde ha gjort och jag kunde inte ha gjort det bättre. Det blev min räddning.