I den här intervjun får du lära känna Karl, 24 år. Han kommer från en mindre stad i södra Sverige. Karl finansierade under några år sitt spelande genom arbete, men också genom bedrägerier och förskingring. Det senare ledde till att han dömdes till Kontraktsvård. Han kom till Game Over för att verkställa domen i form av en behandling. Det har nu gått 1,5 år sedan Karl lämnade Game Over för att börja sitt nya spelfria liv.
Hur började ditt spelande?
Jag hade bestämt mig sedan länge, att jag skulle börja spela nätpoker, när jag fyllde 18. Mitt syfte var att tjäna pengar. Jag hade spelat alla typer av poker sen jag var 4 år. Jag tyckte att jag hade skaffat mig en skicklighet, som skulle hjälpa mig, när det stora startskottet gick på min 18 årsdag. Det skulle bli en karriär och det är klart, att det var pengar och lyx som hägrade. Jag hade redan ett jobb, så en inkomst hade jag ändå. Det gav mig ca. 8-10 000 kr i månaden, samtidigt som jag bodde hemma. Så det var rena ”lyxlivet” och det var många som var avundsjuka på det.
Spelade du ensam eller var det tillsammans med dina kompisar?
Nej, vi kompisar har väl spelat nån enstaka gång, men då var det inte med större insats än 50 kr per person. Den typen av spel tar jag inte på allvar. Jag var väl den enda av oss kompisar, som tog det på allvar. Det var inte någon idé att spela med de andra. Jag kunde bli lite sur, när någon satte ”all in” när jag själv spelade på allvar.
Var det bara pokerspel som du ägnade dig åt?
Ja, jag spelade mest nätpoker . Jack Vegas maskiner däremot har jag aldrig spelat på – varken på nätet eller på Cosmopol. Det är ju så långt ifrån skicklighet, som man kan komma. Det har aldrig varit ett alternativ för mig, eftersom det är så himla slumpmässigt. Jag blev ”pokertorsk” i två års tid. Det var mellan 18 och 20 år. När 20-årsdagen kom, så hängde jag på låset på Cosmopol i Stockholm. Ett skäl till det, var helt enkelt att det gick dåligt med nätpokern. Jag tyckte att det var riggat många gånger. De få kronor jag hade kvar, de tog jag med mig till Cosmopol och då var det fortfarande pokern, som var attraktiv för mig. Jag minns, att jag var nervös de första gångerna jag åkte dit för att spela. Men det var kul att spela poker och ännu roligare att spela ”live”. Det var en helt annan grej, det kände jag. Jag kunde ”läsa av folk” och det kändes som att jag blev skickligare. Spelandet eskalerade. Och då gick det åt mer pengar. Jag tror att det var därför som pengaproblematiken blev tydlig. Och det ledde till att jag gick över till blackjacken. Mellan 20 och 21 år så spelade jag bara poker på Cosmopol. Jag kände det som om det var mycket lättare, när man lärde känna de andra runt bordet. Det var helt annan känsla och man kunde läsa av situationen. Idag så är det så att jag minns fler gånger, som jag gick därifrån med en vinst på 4-5 000 kr, än gånger då jag gick därifrån helt black.
Hur ofta var du där då? Du bodde ju inte i Stockholm.
Nej jag bodde ! timme därifrån och då blir det ju så att jag åkte dit, så fort det fanns en lucka. Jag umgicks med mina kompisar, för jag prioriterade dom trots allt. Men när det fanns en lucka, så åkte jag iväg. Det kunde vara efter jobbet – vid kl 20 – 21 på kvällen. Jag kom fram till kasinot strax efter kl. 24. Och det kunde ske 3- 4 gånger i veckan under den perioden.
Visste familjen om att du åkte till kasinot så ofta?
Nej, jag tror inte det. Kanske uppmärksammade dom, att jag var i Stockholm ofta. Men jag hittade ju på andra anledningar.
Ja, så där höll det på. Till slut tog det ju slut eftersom pengar försvann på det här sättet också. Det blev bord med högre insatser Och så började jag med Black Jack, men tusenlapparna försvann den vägen också.
Uppfattade du Black Jack som samma skicklighetsspel som poker?
Nej, inte i början. Men ju mer jag spelade, så tyckte jag mig kunna analysera sannolikheten. Men om man vill se det realistiskt på längre sikt, så är det ju också bara tur. Fast sannolikheten hjälper en ju många gånger i Black Jack. Jag tror så här, att man kan omöjligt förutse vilket nästa kort ska bli, men har man koll på sannolikheten, så hjälper det när man tar beslutet. Fast jag kan inte påstå att man egentligen blir skickligare.
Ja så fortsatte jag och det behövdes mer pengar, så jag tog ju SMS-lån och alla möjliga andra krediter. Jag hade alla dom fram till 2013. På våren 2013 fick jag min första betalningsanmärkning. Och det blev faktiskt slutet på hela lånekarusellen. Det var ju svårt att låna när man hade många ärenden hos inkassobolagen. Jag hade ju hanterat de olika kreditbolagen genom att ljuga, när de ifrågasatte mina kreditansökningar.
Vad gjorde du förutom att spela under den här tiden?
Jag var kvar på mitt första jobb. Och så jobbade jag på en bingohall samtidigt. När jag inte längre kunde låna ihop pengar till mitt spelande, så började jag att förskingra på mitt jobb.
Kommer du ihåg hur du tänkte då?
Jag tänkte hela tiden, att det var ett tillfälligt lån – pengarna skulle ges tillbaka. Det var tanken. Så har det varit med både bedrägeriet och med förskingringen som jag har dömts för. Tanken var att ta pengar, få ett kapital genom spel och sen lämna tillbaka pengarna. Ingenting skulle synas. Det har varit min strategi.
Men på mitt första jobb hade vi banking – påsar och det gick att ta pengar, eftersom vi gjorde allting manuellt. Jag kunde få en banking-påse att stämma och allting var klart och ingen förstod vad som egentligen hände. Och man kunde sätta spåren så att de ledde till någon annan.
Så det var en period när jag stal 3 påsar i månaden. Det var i april – juni. Sen i juli kom chefen och sa att det saknades 3 påsar. Detta sa han inför hela personalen. Och det var helt klart att det måste vara någon i personalgruppen, som gjort det. Alla såg ju lika frågande ut – hur, varför , var , vem …. Alla nekade givetvis – det var ju ingen av dom . Jag nekade också. Alla spekulerade om vilka olika sätt, som påsarna kunde ha försvunnit på. Ingen var villig att ta på sig stölden. Chefen trodde till sist på oss, ja han hade inget val för inget gick ju att bevisa. Så jag kom undan med det – enkelt. Men då kände det inte bra. Jag vet ju att det var två av mina arbetskamrater, som blev ordentligt anklagade, fast det skedde inte inför gruppen utan enskilt. Och det har jag dåligt samvete för. Och jag har bett om ursäkt för det också, när det senare kom fram.
Så gick det en tid och sedan började det om igen. Men jag fixade till de första banking-påsarna. Sedan låg det en dag fler bankpåsar på jobbet, därför att de som jobbat innan mig, inte hade lämnat in, som de skulle. Och jag tog de tre påsarna med tanken att ”går inte det här, så låter jag misstankarna falla på mig”. Det var insikten att ”nu får det vara nog. Nu blir det bara skit.”
Det blev så, att min chef upptäckte det. Han sa till mig en dag när jag skulle börja på Bingohallen kl.12. Tre minuter innan första spelet, så klampade han in på bingohallen för han visste att jag jobbade där. Det var inget roligt – för jag förstod exakt vad det handlade om., så fort jag såg honom. Som väl var så höll han det hyfsat diskret trots att han var skitförbannad. Han sa ”Jag vet vad du har gjort och du får sparken. Gå ner och lämna nycklarna när du får tid!.” Så gick han.
Erkände du?
Jo, jag sa direkt att det var jag, för jag ville ha ett slut på det. Så blev jag polisanmäld. När det väl kom till polisen, så erkände jag direkt och berättade om tillvägagångssättet. Jag samarbetade med polisen så mycket jag kunde. Jag ville bara att det skulle vara över. Men det tog ändå 8 månader innan de ringde upp mig och sa att jag skulle komma till Åklagarmyndigheten för att få ett straff-föreläggande.
Vad sa dom där hemma när du berättade vad som hänt?
De hade nog haft på känn att det var dåligt, för jag jagade ju posten varenda dag. Även om jag jobbade, så kunde jag åka hem varje lunch och sitta och vakta brevlådan. Jo, jag gjorde som de flesta spelare – svarade inte om ett telefonsamtal hade dolt nummer och vaktade på brevbäraren, för att få tag på posten före någon annan. Det är klassiska tecken.
Det där med telefonnumren var tyngst – oron som kom över en, men idag kan jag svara utan vidare även om det är dolt nummer. Det känns bra. Jag har ju sonat mina brott , så är det nån som vill ringa och skälla ut mig så får de väl göra det. Men själv är jag klar med det här. Och förresten har det inte hänt och jag tror inte att det kommer att hända heller.
Vad sa dina kompisar om det som hänt?
De visste ingenting i det läge som var då. De fick reda på det senare. Det var i stort sett bara mina föräldrar som visste om vad som hade hänt. Och de hjälpte mig ekonomiskt, genom att ta på sig en del av de skulder som jag skaffat mig.
Efter det här var jag spelfri i 2,5 månad.
Men hur mådde du själv av allt som hände?
Oh, jag mådde jättedåligt. Och när jag gick och la mig och sov så kändes det bättre. Det dåliga måendet rinner liksom av när jag sover.
Du fick inte något erbjudande om hjälp från något håll?
Nej, det var ingen som erbjöd mig samtal eller behandling, trots att jag hade varit öppen med att allt berodde på att jag behövde pengar till spel.
Vad hände sedan?
Jag var spelfri i 2,5 månader och mina skulder hade föräldrarna löst in, vilket innebar att nu hade jag tillgång till alla låneinstituten igen.
Det var då som jag ändrade mitt mål med att spela. Det var inte längre lyx och pengar, som lockade utan tanken att jag ville få bort skulden på 80 000, som jag hade kvar hos Kronofogden. Den skulle bort! Det var den skuld, som kom sig av mina brott – den tog inte mamma och pappa hand om.
Ja så lånade jag på nytt och spelade bort alla pengar i samma utsträckning som förut. En dag så hade jag sålt något själv på Tradera och så kom jag på idén, att man kunde sälja fiktiva grejer och ta betalt i förskott. Så kom iden med bedrägeriet. Jag tänkte, att jag testar. Det första försöket blev en kamera, eftersom jag hade gått utbildning med media-inriktning. Jag hade mycket specialkunskaper om systemkameror osv. Så jag började med att sälja en fiktiv Nicon kamera för 5 000 kr. Jag hade aldrig någon kamera, men det gick så enkelt att få in pengarna på kontot. Den första gången gick det bra. Jag kunde använda pengarna till att spela, dubblerade summan och kunde betala tillbaka till köparen med en ursäkt, att kameran hade gått sönder. ”Jag tappade den när jag skulle packa den”.
Efter det blev bedrägerierna fler. Jag annonserade ut kameror, datorer m.m.
Hur såg spelandet ut under den här tiden?
Det fortsatte som förut – fram och tillbaka till Cosmopol. Mest var det ju till Stockholm jag åkte. Jag var storkund hos SJ under den perioden. Ibland kunde det bli en tur till Sundsvall också. Om jag till ex hade lyckats sälja både en kamera och en dator, då hade jag ca 16 000 kr på kontot. Och då kunde det bli lite lyxigare – kanske åka till Sundsvall en helg eller varför inte till Göteborg.
Men jag var ensam varje gång. Jag lärde knappt känna folk. Jag spelade ju poker och lärde känna några i Stockholm till en början, men det försvann ju när jag gick över till Black Jack. Nej, jag var ensam hela tiden – åkte tåg ensam, gick på casino ensam. Så fick det bli. Många ensamma resor.
Men du hade ju en flickvän under den där tiden?
Jo, men det var ett ganska långt glapp där mellan två flickvänner. Ida och jag bröt 2012 men det hade inte med spelandet att göra. Vi hade vuxit ifrån varandra. Hon visste ju om att jag hade spelat nätpoker och hon hade fått ta del av mina vinster på olika sätt. Ens ego mår ju bra av att skämma bort någon – att visa att man kan vara generös och lyxa till det lite.
Den andra flickvännen, Helene, kom in i bilden 2014.
Vägen fram till den tidpunkten var ju kantad av alla de där bedrägerierna. Jag tog emot pengar av folk, skulle dubbla och sen lämna tillbaka samma summa som de betalat in. Men den cirkeln höll ju inte. Det blev totalt 12 bedrägerier, sedan så ringde jag upp polisen. De sa att nu måste du nog komma in så, att vi får prata med dig.
Jag minns inte vad jag hade för arbete då. För arbetet på bingon hade tagit slut tidigare . Min chef fick antagligen reda på vad, som hade hänt på det andra arbetet – bankpåsarna. Men han såg att jag skötte mitt arbete så han pratade aldrig med mig om det.
Jag åkte in till polisen erkände de bedrägerier som hade skett, men ingenting hände. Det utreddes inte och jag fick ingen påföljd. Det hände ingenting under väldigt lång tid och då kunde jag fortsätta. Jag gjorde ytterligare bedrägerier. När jag hade gjort det sista så åkte jag till Stockholm med 7 500 kr . När de pengarna var borta, så tog jag en lång promenad genom Stockholms tomma gator och torg i natten och till sist ringde jag 114 114. Jag berättade, att jag hade gjort bedrägerier och att jag ville gå till närmaste polisstation. Kvinnan i växeln frågade om jag ville bli hämtad eller om jag skulle gå. Och så fick jag reda på att det var till Långholmens polisstation jag skulle ta mig.
Jag fick stanna i häktet, blev förhörd och sen så släpptes jag. Jag tog första bästa tåg hem.
När jag kom till min hemstad, så gick jag till polisen där och så fick jag prata med en kvinna, som ordnade så att jag fick skjuts till psykiatrin.
Vad var det som gjorde att du ville åka till sjukhusets psykiatriavdelning?
Min tanke var att jag ville bli anhållen när jag gick till polisen. Men så blev det ju inte. I stället hamnade jag som sagt på psyket och där blev det mycket samtal. Jag ville inte bli inskriven på psykiatrin egentligen, men jag ville träffa en läkare, för att få hjälp med att bli fri från mitt spelberoende. Jag var inskriven i två dagar.
Hur gick det sedan?
Det hände ingenting på psyk. Jag blev utskriven och spelandet fortsatte.
Jag träffade Helene, och var lycklig med henne. Men det hjälpte ju inte, för så fort jag fick lön så spelade jag. Livet var bra på utsidan men inte på insidan. Spelandet var minst lika kaotiskt och dåligt.
Bedrägerierna fortsatte också.
Jag minns inte riktigt vad som hände med straffet. Jag måste ha fått ett strafföreläggande igen. Det löste sig i alla fall.
Så kom det stora katastrofåret 2015. Bedrägerierna fortsatte. Förhållandet med Helene gick trots allt bra. Vi flyttade ihop också – dumt nog ,om man ska vara efterklok.
Problem uppstod genom att mitt personnummer blev låst hos både Blocket och Tradera, så jag började använda min brors uppgifter. Inte bara det utan jag började också använda min flickväns personkonto. Jag tyckte det var en smart idé. att vi skulle ha ett gemensamt Traderakonto. Jag gjorde nya bedrägerier – jag skulle tro att det blev 8 st. Till slut blev jag dömd för 24 punkter sammanlagt.
Så började Helene bli kontaktad av , som hade blivit lurade. Hon var lätt att hitta på nätet, eftersom hon har ett ovanligt efternamn. Det ledde till att hon var lätt att få tag på och hon blev hotad. Det fick jag förstås reda på och då fick jag lov att erkänna för henne. Det här var vid midsommar 2015.
Det som hände sedan, var att jag åkte till Psykiatrin igen. Ingen kunde få tag i mig . Jag fick lugna ner mig och gömma mig. Jag sa inte något varken till familj eller till Helene. Till läkaren sa jag att jag måste få hjälp. Jag är spelmissbrukare och nu åker jag inte härifrån, förrän jag får nåt förslag på hur jag ska få hjälp. Det ska finnas minst ett telefonnummer som jag kan ringa. Och så fick jag ett nummer till öppenvården.
Hur reagerade din omgivning när det fick reda på vad som hänt?
Helene sa ifrån och gjorde slut. Mina föräldrar var ledsna – ja, det var många som var ledsna och andra som var arga.
Så kom jag hem och pratade med alla inkl. polisen.
Helene och jag flyttade isär.
Jag jobbade under hela den här tiden. Livet blev ändå lite lugnare – men jag fortsatte ju att spela varje gång jag fick lön. Och till slut så bad jag min pappa om hjälp, att hålla i pengarna. Bl.a. så lämnade jag över bankdosan till honom.
På hösten blev det också dags för personutredning i samband med brottsutredningen. Jag fick en bra kontakt med frivårdsinspektören på Kriminalvården. Han pratade om olika möjligheter till behandling och så hittade han två alternativ. Ett behandlingshem i Norrland och så Game Over. Och det kändes som att Linköping var ett bra val. Jag skulle kunna få kontraktsvård där.
Så kom dagen för tingsrättsförhandling. Åklagaren yrkade på ett halvårs fängelse.
Jag var inte särskilt nöjd med advokatens arbete, men trots det så blev det tre månaders fängelse omvandlat till två månaders kontraktsvård i behandling inkl. ett eftervårdsprogram.
Kompisarna då – berättade du för dom?
Jo det blev ju så eftersom Helene hade blivit inblandad. Men det tråkiga för mig var att de tog hennes parti. Jag blev besviken över, att de inte ville stötta mig, trots att de var mina barndomskamrater.
Om du ser tillbaka på allt som hände under de där åren – är det något som du ångrar?
Jo, att jag använde Helenes personuppgifter, Hon skulle aldrig ha blivit indragen i mina bedrägerier. Jag har mycket dåligt samvete över det. Men ångrar mig överlag – jag vet inte. Det är svårt att säga. Jag har något slags sympatisamvete för dom jag har lurat, men dom är helt slumpmässigt utvalda, så jag kan ju inte ha dåligt samvete mot dom egentligen i det långa loppet.
Hur ser du på framtiden?
Jag ser en ljus framtid!
Jag kan rätta till det som har gått snett. Jag har ett jobb och jag har skaffat mig bättre förutsättningar idag, än jag hade när jag lämnade behandlingen. Jag räknar med att mina skulder ska vara slutbetalda om ca. 2,5 år. 60 000 kr har jag redan betalat av under tiden efter behandlingen.
Med din erfarenhet, vad skulle du säga till en Frivårdsinspektör, som träffar en spelare som hamnat i den situation som du befann dig i 2015?
Jag skulle säga att det vore klokt att försöka hitta orsaken till, varför man begått brott. Är du en brottsling som vill ha kickar och en kriminell livsstil eller är du en spelmissbrukare som jagar pengar för att kunna fortsätta spela. Vad är det som utlöser att ett brott begås?
Man måste försöka se om det är ett ekonomiskt problem eller är det kickar som är den främsta orsaken. Själv gick jag från att vara ute efter pengar och lyx, till att spela för att täcka upp mina skulder.
Vad blir ditt slutord?
Jag fattar inte att man ska behöva göra en kriminell handling för att få hjälp. Om en spelare gör något brottsligt, så måste hen erkänna, att det sker på grund av spelmissbruk. Det behövs en personutredning hos Kriminalvården! Jag önskar att man där också tar det på allvar. Säger någon vid första bedrägeriet att det beror på spel så ska den personen få hjälp. Det spelar inte någon roll om det rör sig om 5 000 eller 500 000 kr– det ska utredas om det är ett spelberoende i vilket fall. För steget från 5 000 till 500 000 är inte stort. Och det kan gå fort!