Fyra kvinnor satte sig en eftermiddag och pratade om erfarenheter de gjort under sin tid som spelare. I den här texten kan du läsa deras tankar om hur spelandet har påverkat relationer till närstående.

De har alla fyra spelat i flera år. Tre av dem fastnade på casino på nätet och den fjärde spelade på verklighetens kasinon, både i Sverige och utomlands.

Inledningsvis bad jag dom berätta om vad som gjort att de fastnade för spelandet?

N Jag har sökt mig till platser där det finns många människor runt omkring mig. Det är inte så att jag vill umgås med dem, men jag vill inte vara ensam. Mina tankar är helt fokuserade på spelandet, så jag tänker inte på vad som kan ha hänt innan. Inte heller bryr jag mig i stunden om vad som ska hända. efteråt. Jag ser bara bilderna och korten framför mig.

M Jag spelar för att jag vill glömma verkligheten – inte ta mig igenom en massa jobbiga känslor eller tänka jobbiga tankar.

V Det är samma sak för mig. Jag vill inte tänka på jobbiga situationer. Och det behöver man inte heller, om man spelar. Alla sådana tankar försvinner.

S För mig är det också så. Jag tänker inte på någonting annat. Jag ser bara de där små stjärnorna rulla fram. Det ger mig faktiskt en känsla av välbehag.  Jag har inte varit med om något annat i livet, som har gett samma känsla. Att spela slår det mesta.

Tror ni att man kan fastna på samma sätt i spelandet om man har ”ett bra liv” och inte behöver spelet för att hantera det som är jobbigt och svårt?

På den frågan svarar alla fyra ja. Ett bra liv är inte någon garanti för att kunna hantera suget efter att spela. Det som får en att fastna kan enlig kvinnorna vara, att man får en vinst och sedan vill man vinna mer. Spänningen och kicken man får nämns också. Vem som helst kan fastna, menar de fyra.

V Ja, för man ser reklamen och tänker ”vad roligt det där ser ut – jag går in och testar” och så gör man det. Och får man då en vinst vilken uppfattas som ”stor”, så kan det leda vidare.

Ser ni det som om spelet har styrt era liv under tiden ni varit i ert beroende?

S Ja Gud ja. Ibland har det känts som om spelet var det viktigaste i tillvaron och allt som tillhörde det verkliga livet ”förstörde” för mitt spel.  Egentligen var det tvärtom. Mitt ”riktiga liv” höll på att förstöras av mitt spelande.

V Min glädje och mitt skratt försvann.

M Jag har spelat bort mina barn och mina relationer. Min självkänsla och mitt självförtroende. Det har kostat mig allt egentligen. Pengar är idag mitt minsta problem. Jag har mått så dåligt, att jag till och med ville ta mitt liv. Det kändes då som om spelandet hade kostat mig allt det, som jag egentligen brydde mig allra mest om.

Skulle ni säga att ni var medvetna om att spelandet innebar ”en flyktmöjlighet från en jobbig verklighet” redan från början ?

M Ja, jag märkte det för när jag hade en svår period i mitt liv, så gick jag till casinot efter svåra möten och satt där och märkte hur skönt det var att slippa tänka och att kunna släppa allt. Det höll på i två veckor.

S Jag har haft ett tidigare tablettberoende så jag visste om det. Den erfarenheten påverkade mig.

Om du jämför tablettmissbruk och spelmissbruk – skulle du säga att det är svårare att bli fri från spelandet?

S Jajamensan, för det sitter i ditt huvud. Jag har ändå gått igenom en riktig avtändning i 4-5 dagar för att bli fri från tabletterna. Det här är mycket, mycket svårare – för det spelar ingen roll om du är glad, arg eller ledsen – speltankarna sitter ändå hela tiden i ditt huvud. Man känner sig som en fånge i sitt eget spelande – du vill komma ur det, men det går inte. Jag vill sluta, men jag spelar ändå. Jag kan tänka mig att vi alla har försökt att sluta tusen gånger på egen hand, men inte kunnat. ”Det här var sista gången … jag ska aldrig mer göra om det …”
Ändå gör vi det gång på gång när pengar och tillfälle finns.

Kan det vara så att det är lättare att ”ursäkta” ett spelberoende för sig själv, därför att man intalar sig att det kan komma något bra ur det? Man vinner pengar!

S Nej, jag tyckte att det varit tvärtom. Det är lättare att ursäkta ett substansberoende för det är mer accepterat – både hos mig själv och hos människor runt omkring. Det finns mer förståelse för att man fastnar i en substans. Så är det.

Hur har människor runt omkring reagerat? Om ni tänker på släktingar t.ex. Vilka har ni berättat för?

N släkten vet ingenting om mitt spelande. Jo min mamma och mina systrar – men ingen annan. Jag tror att de förstår. De har inte pratat med mig, men jag har förstått att de pratat med varandra. Och jag tror att de hade förväntat sig att något sådant skulle hända, eftersom de vet hur kämpigt mitt liv har varit. Men det är inte så, att de vänder sig ifrån mig för den sakens skull.

V Min äldste bror vet och min morbror vet.

M Jag har begränsat mig. Det beror på hur jag tror att de kommer att reagera. Om det blir negativt, så väljer jag att vänta till längre fram med att säga något.

S Mina bröder vet – men vi pratar inte om det. Det är väl