Här får du möta Lotta, som bor i en norrländsk stad. Hon tillhör en familj där det hör till ”livsstilen” att spela. Det har blivit ett sätt att umgås – även mellan olika generationer. Så när föräldrarna, de flesta av syskonen, släktingar och hennes man ska ses, så sker det gärna i samband med ett travlopp eller ett besök på Casino Cosmopol. För några av dem har spelintresset lett så långt, som till ett beroende.

Tidiga minnen av spel

Spel har alltid funnits med i familjen och i släkten. När man växer upp med det, som jag och mina syskon har gjort, så blir det ett naturligt sätt att umgås. Precis som att de flesta äter när de ses, så spelar min släkt när de träffas. Jag har till exempel minnen från min barndoms somrar, då familjerna gemensamt åkte runt i landet på campingsemester. Vart i landet vi åkte, bestämdes av var nästa stora travlopp skulle gå av stapeln. Grabbarna i familjen säger själva, att de varit på trav från det de kunde gå. Det var trav och poker som gällde och det pratades mycket om spel bland de vuxna.

Trav

Jag tror, att jag var ungefär i tonåren, när jag började bli medveten om, hur viktigt de andra tyckte spelandet var. Då förstod jag, att semestern lades upp efter var de olika stortraven skulle gå . Och så fick vi barn göra lite roliga saker, typ ett besök på Sommarland. Pappa har ju trots allt i regel ordnat det så, att det också har ingått roliga saker för oss andra i familjen. Men han var ju aldrig med själv. Som liten uppfattade jag det inte som negativt, att det var så. Men när jag själv blev äldre, så började jag märka om han var arg. Jag kunde se sambandet mellan hans dåliga humör och hur det hade gått för honom i spelandet. Min bror påverkades mer än jag av allt spel. Han var tillsammans med de vuxna och när han var i tonåren, så vann han ungefär 100 000 kr. Då märkte jag, att han fastnade och spelade bort alltihop igen. Det var bara ”spela, spela, spela” som gällde hela tiden.

Hur ser spelandet inom familjen ut idag?

Nu är vi ju ”modernare” – det pratas om oddset och lången och jag vet inte vad. Och är man då som den ena brorsan intresserad av hockey och fotboll, då spelar man på det. Den andra brorsan är uppvuxen med trav och därför har det blivit det, som han tycker om att spela på mest. Min pappa har satsat mycket på Casino Cosmopol. Det tycker jag absolut har förvärrat hans spelande, för det ger större möjlighet, att spela bort stora summor på kort tid.

Lusten att spela kan exempelvis leda till, att man på kvällen åker till Casinot i Stockholm – och sen åker man hem igen på natten eller nästa dag. Avståndet spelar ingen roll, utan man följer ett infall.

PokerMen jag säger nej! Jag vill inte följa med. Och då tycker de andra, att jag är tråkig.

Sett ur ditt perspektiv – vems spelande har påverkat dig mest tror du?

Jag har nog påverkats på olika sätt av alla spelarna i min familj. Pappa till att börja med. Han påverkade redan när jag var liten, fast jag kanske inte märkte lika mycket då. Jag förstod exempelvis inte, varför han blev jättearg rätt som det var? Var hans ilska kom ifrån, fattade jag inte som barn – men nu förstår jag ju mer. När han blir arg så vet jag, att det oftast beror på hans spelande. Så visst har han påverkat mig på många sätt. Bl.a. hade jag ont i magen och var orolig redan som liten. Jag undrade ju hela tiden ”vad är det som händer?”

Vidare när det gäller min släkting, så har jag i och för sig haft ont i magen för hans skull också. Fast det har blivit så av en annan anledning. Jag har mer känt, att jag vill ”ta hand om honom”. Jag vill hjälpa. Han blir ju inte heller arg på samma sätt. I alla fall visar han det inte mot oss, men han säger själv, att han blir på dåligt humör. Sen är det så, att när han har spelat och förlorat, så ringer han inte till mig och säger det. Men jag kan oroa mig i alla fall och få ont i magen för att jag tror, att han ligger efter med hyran eller elräkningen. Kanske finns det inte heller pengar till mat. Jag är rädd för att det ska vara så illa, men att han ändå inte säger något och ber om hjälp. Så därför håller jag på och frågar ”Hur går det? Hur mår du? Har du mat hemma? Har du cigaretter?”

Och brorsan, där är det väl mest vad han har gjort för att få tag på pengar, som är oroande. Pengar som han sedan har spelat bort. Jag har försökt att ringa runt och ta reda på om det finns någon hjälp och hur man i så fall ska göra för att få tillgång till den. Annars är det enda jag kan göra, att hålla dörren öppen, om han vill komma och äta eller så. Han kan också bli så där jättearg som vår pappa – nästan så att man inte vill att barnen ska se det. ”Fattar du inte att jag inte har någonstans att bo, för jag ligger efter med tre hyror … han skäller och vill skylla på alla andra …”

Så kommer jag till min man. Det är ju så, att i ett äktenskap så känner man sig ju mer ledsen och sviken i sådana här sammanhang. Frågan jag ställer är, hur kan spelet vara viktigare än oss? Om jag jämför med relationen till de andra spelarna i familjen, så är det en helt annan känsla i förhållande till min man. Jag har känt mig mindre värd. Och jag har tänkt ” vad ska jag och barnen göra för att vara mer viktiga än spelandet”? Om man tex. planerade en utflykt till helgen, så kunde han säga ”ja, men hinner vi fram innan spelstopp?”. ”Vänta, jag måste stanna upp här och lämna in travet”. Och när vi var på semester med husvagnen, så skulle han ha en dator med sig för att kunna planera och följa travloppen. Sen skulle barnen och jag vara tysta, när loppen gick senare på kvällen.

kvinnaAlltså han släppte det ju aldrig. Jag kände mig irriterad, ledsen och sviken. Och det är känslor som hör hemma i mitt äktenskap, men som inte finns i relation till de andra familjemedlemmarna, som jag har berättat om.

En sådan här situation äter upp kärleken till slut. Som anhörig blir man hatisk mot spelet och man känner sig ledsen och mindre värd och mindre viktig. Det leder lätt till att man hämnas på andra sätt. Jag har velat att han ska få känna på samma sak. Men det har ju inte han förstått, utan han har tyckt, att jag är tjurskallig och undrat vad jag var sur för. Det hela har kunnat sluta med, att allt bara blev till en stor hämnd mot varandra. Det leder till att man tröttnar och att man skäms inför andra.

Är det här något som du har kunnat berätta för andra?

Nej, man håller för det mesta tyst. Alla i vår omgivning vet ju att han spelar. Det är inte något, som han döljer. Jag kommer ihåg, när han hade börjat spela mycket på datorn. Då satt han halva julafton och spelade inför hela min familj och min släkt. När vi andra lekte jul-lekar och tittade på jul-program, så satte han sig i ett annat rum med sin laptop för att fortsätta spela. Och när vi var hos goda vänner på nyårsafton, så gick han in i deras datorrum och satte sig där och spelade mellan förrätten och varmrätten. Det var under den perioden, som han satt fast som allra djupast. Det var riktigt illa i fem-sex månader. Han brydde sig ju över huvud taget inte om något annat än sitt spelande. Vi satt där – vi andra – och så fick vi ropa, när nästa maträtt var klar. Sedan fick vi vänta tills han kom. Han åt snabbt och försvann tillbaka till datorn igen. Han dolde det ju inte, så det är svårt för de andra, att inte märka det. Jag behövde ju inte berätta. Men däremot så var det ”skämsigt”, när jag till sist skulle vara tvungen att berätta för andra, hur mycket det rörde sig om. Det ville jag inte och det fick jag förresten inte heller för honom.

Jag minns ett annat tillfälle, när han spelade som värst. Jag hade bestämt att träffa två tjejkompisar för första gången på kanske tio år. Min man ville att jag skulle vara hemma och när jag ändå gav mig iväg, så blev han sur. Han tyckte att jag övergav honom och under den natten spelade han bort en stor summa pengar. Jag hade trevligt på mitt håll, men efteråt har jag fått ”äta upp” att jag lämnade honom ensam. Fast det hade inte spelat någon större roll om jag hade stannat hemma. Jag vet ju att vi har haft tillfällen då vi varit barnlediga och planerat för att njuta av lite ”egentid”. I stället har jag fått sitta och vänta i tre timmar. Vänta tills han har spelat klart.

De där månaderna var de värsta, när han spelade bort en massa pengar. Då kändes det som om allt tillit och kärlek försvann. Han förstod inte hur illa det var, utan i stället tyckte han mest synd om sig själv.

Pappa lägger också ibland skulden på någon annan, vilket leder till att han skäller ut den personen. Men sedan kan han ändå till slut erkänna, att han bränt mycket pengar. Oftast så tycker jag ändå, att han har sagt ”Jaa, jag brände 50 000 , så nu är det bara att ligga i”. Och då har man ändå kommit en bit på väg, tycker jag, och tar ansvar för vad man gör. ”Nu spelade jag för så mycket, då får jag jobba tio gånger mer”. Och på senare år har det nog blivit lite bättre. Han har börjat sätta gränser för hur mycket han tar med sig till Casinot.

Man undrar ju om det verkligen kan vara värt det. Alltså ”tjoff , tjoff” så försvinner pengarna, som man har slitit ihop. Jag tycker, att det är enorma pengar. Jag fattar ingenting.

Tror du att de andra har påverkats något av att några i familjen inte spelar?

Min lillebror har också nästan slutat spela. Först så slutade han helt, men nu så spelar han på vissa matcher, som han ändå vill se med polarna och då kan de spela på just de matcherna. Men han säger, att han aldrig har haft så mycket pengar, som när han slutade spela helt. ”Det känns helt sjukt alltså – vad mycket pengar jag har att göra roliga saker för helt plötsligt”, kan han säga. ”Men man fattar ju inte hur mycket man egentligen har förlorat.”

Att min släkting slutade spela, har tyvärr inte lett till att andra också har slutat. De har nästan retat honom i stället och tyckt att han varit jätteknäpp, när han inte velat följa med till travet. ”Vad larvig du är!”, har de sagt. De har ju inte erkänt, att de själva har problem med spelandet. Fast min pappa kan ju säga ”spelmissbrukare – ja det är jag”. Men han säger samtidigt, att han inte mår dåligt av det.

Kan du se några positiva effekter av spelandet i din familj?

Nej egentligen inte. Men det är klart det är roligt, när de vinner och är skitglada för stunden. När storvinsten väl kommer, så är ju alla glada och oftast hittar man på någonting för att fira. Det är en svår balansgång man går som anhörig. Det var ju likadant när min man spelade på de där maskinerna på datorn. Då vann han någon gång. Då uppstod ett sådant där tillfälle då vi skulle ha ”barnledigt”. I stället för att göra något roligt tillsammans, så blev det som jag berättade tidigare – han spelade och spelade. Till sist gick jag och la mig, för det var ju inte ens kul. När vi nu äntligen hade chansen att göra något – bara han och jag – då satt han bara och spelade. Till slut så vann han i alla fall 16 000. Och jag fick faktiskt hälften – 8 000 satte han in på mitt konto. Jag skulle använda pengarna till julklappar och julmat, för det här hände strax före jul. Ett sådant tillfälle innebär en svår balansgång för en anhörig. Ska man ta emot pengarna eller inte? Det är ju trots allt en spelvinst det handlar om. Jag försöker att inte bli sådär ”WOW”– alltså överentusiastisk, för jag fattar ju att de 8000 egentligen är hans sätt, att rättfärdiga sitt beteende kvällen innan, när han spelade.

presenterJag vet ju också, att om jag inte hade tagit emot vinstpengarna, så hade han troligtvis spelat bort dom och kanske ännu större summor … och då hade jag fått stå där på julafton. Inga julklappar och ingen julmat. Så att säga nej till pengarna gick ju inte, även om det på sätt och vis var att uppmuntra till spelande.

Fast jag tänker på att jag ska inte säga ”Oh, vilket bra spel och uppmuntra till spel och så …”. Han ska inte känna sig duktig i det. Jag markerar hela tiden stenhårt, att jag hatar spel. Alla vet att jag hatar spel. Jag hatar det och vill inte se det. Och kommer den dagen, då mina barn börja spela, så kommer jag att säga ifrån direkt. Jag har ju redan börjat pränta in i min son hur dåligt det är. Och han märker ju när hans pappa inte har tid med honom, precis som jag gjorde när det gällde min pappa. En situation som jag kommer ihåg, var när min man ville välja ut hästar tillsammans med vår son. ”Ska du leda in honom på det där”, sa jag. ”Det är ju bara för 20 kronor,” fick jag till svar. ”Jamen det fattar ju inte han. Han är ju för liten för att förstå pengars värde på det viset”.

Vad skulle du säga är det svåraste att förstå som anhörig?

Jo, det är hur man kan sätta spelet före någon man älskar? Hur kan det vara viktigare än till och med dina barn? Det ska väl inte finnas något i hela världen, som kan gå före barnen? Eller vara viktigare …. Det förstår inte jag! Det är också det svåraste att hantera, tycker jag. Sedan kan jag ju säga, att det är skiftar i mina relationer till olika spelare i min familj. Man kan säga, att det är olika slags kärlek.

En annan sak som kan vara svår att förstå, är när de ber om hjälp. Min pappa till exempel vill, att jag ska visa förståelse för att han är på dåligt humör, när han har spelat och förlorat. Min släkting ville ha förståelse för att han hade spelat bort pengarna till hyran. Han satt i sin lägenhet utan sin kyl i tre dagar för att han inte hade betalat elräkningen.

Om man hela tiden ska rädda spelaren så blir det ju så, att man indirekt uppmuntrar spelandet. Och därför får man tänka sig för HUR man hjälper. Man kan tex. ge matkassar eller matlådor i stället för pengar. Men de flesta av mina anhöriga vill ha pengar … eller förresten de flesta vill ha förståelse. Det är det viktigaste i alla fall för min pappa och min man. Hursomhelst så är det svårt, att veta hur man ska vara ett stöd, men inte en möjliggörare.

Hur gör du då för att hantera situationen?

Alltså jag blir ju så nervös. Jag klarar inte av den där hysterin som lätt uppstår kring en som spelar.

Min man och min pappa – de vill ha förståelse. Men jag kan inte ge den. Jag blir bara förbannad. Jag tycker att det är sjukt.

Jag har mått dåligt många gånger, men det har blivit bättre. Jag kan stå upp för vad jag tycker nu. Man kommer till en viss gräns och då orkar man inte må dåligt längre. Man måste börja säga nej! Fast jag har så svårt för det. Men jag måste någonstans börja markera var jag står.

Det gör jag numera också mot min mamma. Tidigare tyckte jag synd om henne. ”Spela inte du då”, försökte jag säga till henne. För så länge hon spelar, kan hon ju inte säga ifrån. Men hon tycker om det. Hon tycker egentligen, att det är jättekul och mysigt att gå på Casinot …. Men sen kan hon ringa till mig och säga ”Ah, nu är han på pokerklubben igen ”. ”Jaha, men var inte du med där häromdagen, svarar jag. ”Varför är det fel när han vill gå utan dig, när det inte är fel när du är med.”

Jag kan bara styra över mina barn. Och jag hoppas, att de också hatar spelet, precis som jag och ett av mina syskon gör. Resten av familjen däremot, de spelar. Det är nog 50/50 hur mina barn kommer att tänka. Men just nu är det ingen, som bor hos oss som älskar spel. Chansen finns därför, att de påverkas mest av mig. Jag hatar det och de bor med mig . Jag pratar bara illa om spel. Jag tror inte att de kommer, att börja så länge som inte jag låter min son följa med sin pappa och spela.

En familjemedlem har gått i behandling för sitt spelberoende. Hur reagerade övriga i familjen på det?

Reaktionen från min sida var bara positiv, men samtidigt blev jag orolig för hur resten av familjen skulle reagera. Om de skulle mobba honom för att han tog det här beslutet, att gå in i behandling. Och så blev det tyvärr. Han hade inget stöd från de andra, eftersom de själva är spelare. Om han går i behandling, så betyder det väl, att de gör fel. Det var jättejobbigt för honom under en period för att de retades med honom. För dem var det tabu med psykolog och terapi och om man söker hjälp av sådant slag, är man ”ding ding” då? Fast egentligen handlade det om, att de inte kunde erkänna sina egna fel. De ville inte inse vad spelandet kunde leda till för dem också. Trots allt har det nog blivit bättre med tiden.

Själv tyckte jag, att det bara var bra. Att han faktiskt vågade, det är jättecoolt. Och nu vill han så gärna hjälpa till och engagera sig. Jag tycker att det visar, att han verkligen vill klara sig och att behandlingen har betytt mycket.

Hur har du som anhörig, fått vara delaktig i behandlingen?

Min delaktighet i behandlingen, har bestått i att jag kommit till Game Over på samtal. Jag har även kunnat höra av mig efter behandlingen, om jag har varit orolig. Det har varit ett stöd för mig, att kunna ringa och få prata med er.

Om du tänker på din anhörige, som har varit i behandling, ser du då några orosmoln framöver?

pengarSysselsättningen är ett problem, för det blir så mycket ledig tid. Då ökar risken för att han ska spela igen. Jag hör, att han håller reda på hur många spelfria dagar han har. Det skapar faktiskt bara det en oro hos mig. Det handlar egentligen inte om, att han ska försätta sig i samma situation som han var förut. Där tror jag inte, att han kommer att hamna igen. Men om han får ett återfall och träffar fel kompisar den dagen han får pengar – då har han granterat inga pengar under resten av månaden. Jag är orolig för hans ekonomi.

Sedan är jag jättearg på alla som lånar ut pengar. Det är ju så lätt att föra över numera. Och det kan göra att det går över styr för honom. Jag är också orolig, eftersom jag inte tror, att spelsuget kommer att gå över helt. Han måste nog hitta andra kompisar, som han inte spelat med. Det behövs också något, som han tycker är roligt och som kan ersätta spelandet. Han måste ha en sysselsättning och någonting att göra.

Om jag tänker på förhållandet till min man, så är det tiden, som är det viktigaste. Att han faktiskt prioriterar att lägga tid på mig och barnen. Jag vill att vi ska komma i första hand ibland. Vi ska inte få vänta bara för att det går ett travlopp. Jag vill att vi ska få tid, gemenskap och uppmärksamhet.

familj

Har du några råd att ge till andra anhöriga, som läser det här?

Jag tror att det är viktigt, att man inte lånar ut pengar, när man vet att de spelar. Och att man hela tiden markerar, att det inte är okej. Sen betyder ju inte det, att det lyckas. Jag lyckades ju inte med min man. Jag fick honom inte att söka behandling. Men ändå – jag tror inte att det finns ett bättre sätt. Jag önskar att alla spelare skulle lyssna på sin familj och ta tag i sitt spelande.

Som anhörig kan du ta kontakt med behandlingshemmet för att få stöd. Det kan underlätta om man får tips och råd, om hur man ska hantera situationen och spelaren. Man kan diskutera om hur man ska lägga fram det, för att få någon att be om hjälp.

Även om man är arg, åsidosatt och besviken, så om den människan visar minsta tecken till att vilja få hjälp, så ska man försöka stötta. T.ex. genom att följa med på ett första samtal. Och så ska man komma ihåg, att det är väldigt ”skämsigt”, att erkänna att man har problem med spel. ”Vadå ett spel – det låter så simpelt!” Vidare är det svårt att erkänna, att man har åsidosatt hela sin familj på grund av spelande – det måste verkligen vara jättepinsamt. Och som anhörig får man nog försöka acceptera situationen. ”Jaja, nu är det som det är och du har gjort vad du har gjort. Men jag följer med dig, jag skjutsar dig och går med dig in om du vill.” Det är inte lätt, men man får ena sig på, att ge positiva kommentarer till att spelaren söker hjälp. Att prata om framtiden i stället för att dra upp det gamla, det tycker jag är viktigt.

Vad skulle du vilja framföra, om du mötte en politiker, som fattar beslut om spelberoendes situation och möjligheter att få hjälp?

Jag skulle säga att jag tycker att det skulle vara mycket lättare att få hjälp och behandling. Det finns fler och fler spel och människor kan spela för högre och högre summor. Och på Casino Cosmopol gäller inga uttagsgränser, som det gör på vanliga uttagsautomater. Du kan ta ut ofantliga summor, som du sedan spelar bort.

gameoverbuss”Plocka, plocka, plocka människors pengar” det är vad det går ut på. Det verkar som om det enda de mår dåligt över är, om någon ”tvättar sina pengar” genom att spela för dem. Det lägger man massor av resurser på att förhindra. Men det är ju för att den spelaren lurar staten på intäkter. Men jag tänker, att staten lurar sig själv genom att leda människor till att gå ner sig. Jag tror att den här ångesten, som man får som spelberoende, kan leda till andra missbruk också. Kostnader får samhället ju ändå, även om man inte hjälper människor genom att erbjuda behandling. Jag är övertygad om att det blir dyrare i längden.