Hur är det att vara anhörig till en spelberoende?

”Tyvärr!  Vi lever inte lyckliga i alla våra dagar!

Livet är inte utformat så och därför behöver vi lite hjälp ibland”

Detta citat är hämtat från ett samtal med en av de terapeuter som du kan träffa inom Game Overs verksamhet.  Lena Josefsson är leg. psykoterapeut med familjeinriktning och hon har arbetat med spelare och anhöriga i behandling sedan 2005. Här kan du läsa några av hennes tankar med utgångspunkt från hennes tolvåriga erfarenhet.

Du har träffat många kategorier av anhöriga under de här åren, eller hur?

Jo, det har varit flick- och pojkvänner, gifta par, föräldrar, syskon och barn.  Kort sagt alla de olika medlemmar, som finns i en familj och i ett socialt nätverk.

Om vi börjar med att prata lite om föräldrarna till en spelare – vad skulle du säga är speciellt med den rollen?

Många av dem som vi har träffat, har varit anhöriga till unga vuxna i åldrarna 20 – 25 år.   Det kan vara så, att de unga spelarna bor kvar hemma.  Föräldrarna kan då inta en fostrande roll fortfarande. De har en möjlighet, att sätta gränser därhemma. Men det blir också lätt konflikter, när man inte är överens om hur ansvar och bestämmanderätt ska fördelas. En spelare är ju ofta noga med, att ha kontroll över sina pengar och då blir det just i fråga om ekonomi, som sprickorna börjar visa sig. Spelaren kan till slut inte hålla den totala kontrollen, utan måste be sina föräldrar om hjälp.

Skulle du säga att det är en svår roll att vara förälder till en spelare?

Föräldrarollen är svår därför att man inte kan frånsäga sig ansvaret. Det är därför som man så ofta går in och betalar och ”snyggar till” ekonomin. Föräldrar gör det så mycket mer än en partner skulle göra. En make t.ex. kan välja bort sin spelande fru och välja att lämna henne. Det är helt klart en större självständighet i det.

Sedan är man mer förlåtande som förälder.  Jag tror att som partner kan du bli mer trasig, förtvivlad och arg. De känslorna kommer förstås även till föräldrar, men det är ändå ”mitt eget kött och blod”. Det är lätt, att ta på sig skuld för att barnen hamnat snett . Man rannsakar sig själv. ”Borde jag ha insett tidigare? Skulle jag ha reagerat? Vad kunde jag ha gjort för att stoppa utvecklingen?”

Som förälder kan man fastna i skuldkänslor, som är svåra att komma bort ifrån.  Det är därför som man gärna vill gå in och ”rätta till och snygga till”.  ”Han eller hon är en del av mig, alltså är jag också ansvarig.”

Så det är svårare för en förälder att ta sig ur ett medberoende, än vad det är för en livspartner?

Ja det tror jag, just för att man inte kan frånsäga sig sitt föräldraskap. Man måste fortsätta att brottas med det. Det innebär växelvis hopp och förtvivlan.

Partnern däremot  ”har en dörr ut”.  Man kan välja att inte fortsätta i relationen med spelaren. Det finns ett eget val som föräldrarna inte har på samma sätt.

Hur är det att vara barn till en spelare?

Det är svårt, precis som för alla barn med missbrukande föräldrar. Barnen lär sig att läsa av sina föräldrar och de ser när de inte mår bra. Tecknen finns där även om man försöker hålla barnen utanför.  De känner av stämningen, fast inget sägs högt. En spelare luktar inte och sluddrar inte, men det finns en karisma som är märkbar.  Och de närmaste känner på sig när en spelare spelar. Han eller hon blir en avstängd person som man inte har tillgång till – en ganska kall och ointresserad individ, som inte är tillgänglig på något sätt. Det här känner ju barnen självklart av.

Så det hjälper inte med fina presenter när mamma eller pappa har vunnit?

Jag tror nog att det kan vara bland det värsta man kan råka ut för – att få saker i ställer för kärlek. Det är nog svårare att förstå än att man inte får något alls. Man blir ju på sätt och vis ”köpt” och det tror jag också, att barn känner som ett försök till kompensation. Det finns väl stunder, när barnet tycker att det är härligt att få det där lilla extra, men i botten när man summerar, så är det en olycka att inte få det man mest av allt behöver – kärlek och bekräftelse. Så jag tror att barn är väldigt medvetna om att något är fel.  Jag tror också att man måste inse att hela familjesystemet påverkas på olika sätt, om en medlem får problem.

Därför menar jag att anhörigstödet i en behandling är mycket viktigt. För precis som spelaren behöver hjälp att få kontroll och sluta spela, så behöver anhöriga stöd i att förstå och bearbeta det som har hänt under den tid då spelandet har tagit överhanden.

När man tar sig ur en sådan här svårighet, så möter man på sätt och vis livet igen. Och det innebär ibland svårigheter.  Det kan ju vara så att äktenskapet börjar svaja eller något annat händer, som gör att man blir extra belastad. Man kommer inte undan – svårigheter drabbar oss alla. Då är en sådan här familj extra sårbar, just för att man har en strategi för att klara svårigheter.  En strategi som man tidigare har använt sig av och som har lett till ett beroende.

Nu är ju spelet borta – då ska väl allting vara bra, kanske den anhörige tänker.

Jo, det är en vanlig reaktion. Men det är sällan så, att det bara är själva spelandet som behöver tas itu med. Det kan finnas många underliggande orsaker som också behöver bearbetas. Så tyvärr! Livet är inte utformat så att vi lever lyckliga i alla våra dagar! Saker inträffar, som vi inte hade räknat med. Då kan vi behöva lite hjälp för att inte ”kana ner i diket.”

Vad skulle du ge för råd till den som läser den här texten och tror att den har en spelberoende i sin närhet?

Jag tror att man ska lita till sin magkänsla, för ofta stämmer den väldigt väl. Inom en familj  skyddar man varandra i det längsta. När man då faktiskt börjar känna, att det är något som är fel, så ska man ta sig själv på fullaste allvar! Kanske ta kontakt med oss här på Game Over. Man behöver ofta bolla med någon eller få bekräftat att det är allvar.  Det kan också vara tvärtom, att man får lugnande besked om att det nog inte handlar om ett spelberoende.

Man får beskriva sin oro och sin misstänksamhet för någon som förstår och som kan förklara hur en spelare tänker och vad som händer vid ett spelberoende. Jag tror nämligen att en familj har svårt att klara ut det här på egen hand. Det blir lätt så, att man går in och blir medberoende. Man skyddar och man kompenserar. Man vill inte se vad som egentligen händer och man går in och döljer för varandra och andra. På det viset hjälper man till att skydda spelandet.

Så därför blir mitt råd att man ska söka och ta emot hjälp!