Jag är INTE spelberoende

Berättelsen är skriven av ”Åke” – 20 år, som var i behandling under 2013.

Innerst inne visste jag nog att jag hade problem, men jag vägrade att erkänna det. Jag tänkte, fan jag är INTE spelberoende, jag kan kontrollera allt jag gör, och inget dumt behandlingshem ska komma och tala om för mig vad jag ska göra. Jag gick in i behandlingen med inställningen att, fine jag gör det här, jag genomlider det, sen kan jag dra hem och fortsätta med min karriär, och försöka göra en comeback. Men redan efter första dagen visste jag att jag var beroende, och även om det tog ett tag att erkänna det inför gruppen.

Jag har spelat på hög nivå, varit sponsrad och tjänat pengar på att spela mitt spel, något som gjort att jag har varit utomlands på turneringar, träffat mycket folk och blivit uppskattad för det jag gjorde. En top-10 placering i Europa på min roll inom spelet gjorde knappast egot sämre. Men jag visste att min situation var ohållbar, då jag även vid sidan om höll på med ett kraftigt tablettmissbruk, vilket gjorde mig instabil och paranoid, med självmordsförsök och allvarliga personlighetsförändringar.

Så här i efterhand är jag fruktansvärt glad att jag tog chansen att åka till GO då jag blivit en mycket starkare människa, fått ordning på mig själv och alla rutiner, och även hittat ”slussar” att få ut mina arga tankar och känslor ur systemet. Jag är övertygad om, nu när jag gör min 8:e vecka på GO att om jag INTE hade sökt hjälp, så hade jag antagligen tagit mitt liv. Det låter hemskt, men det är den hårda sanningen. Det sätts oerhörda krav på elitspelarna i alla kategorier, det är lite som i ett fotbollslag. Du är en produkt, en vara, som enkelt kan bytas ut emot något bättre och piggare, om du inte hela tiden är på din vakt, och framförallt att du måste prestera hela tiden. Något som tar knäcken på många människor, det vill jag lova. För inte så länge sen hade jag en kompis, en väldigt duktig spelare och en god vän, som tog sitt liv. Han spelade på elitnivå, och pallade inte trycket från omgivningen. Det var lite som en väckarklocka, att jag måste ta tag i mitt liv, börja strukturera upp allting och hitta andra saker än spel. För det finns så mycket mer.

Jag ”tränade” 16-18 timmar om dagen med mitt lag, sov 6-8 timmar och gick på starka antidepressiva och sömntabletter för att orka med. Laget i sig, dom människorna har jag inte mycket över för, jag hatade dom, och dom hatade mig. Ändå fungerade vi som lag, offentligt var vi proffs, och vi skötte oss exemplariskt, men vid sidan av var det kaos, något som gjorde mig mer sporrad att hitta ett bättre lag, och slippa dom helt. Vårt lag fungerade som en slags portal, duktiga spelare fick chansen att kliva upp ett snäpp och spela på heltid, med en fet lönecheck och ett ”lyxliv”. Jag själv var lagkapten, och drömde hela tiden om att ta det sista snäppet upp, något jag visste att jag var kapabel till, men som aldrig riktigt slog in. På en turnering i Danmark visste jag att det var slut. Jag gjorde bort mig, spelade som skit och sänkte oss totalt. Efter det blev jag i princip svartlistad, och ingen ville ha med mig att göra, så jag fortsatte med nya lag och det ledde till viss framgång. Det som gick åt helvete var efter en överdos på tabletter, och då visste jag att, fan, jag måste söka hjälp innan jag stryker med. Nu i efterhand är jag oerhört glad att jag gjorde det.

Min plan nu när jag kommer ut är att börja med körkortet, någonting jag alltid drömt om att ha. Jag ska även börja plugga till säkerhetsvakt, ett yrke som jag tror passar mig väldigt bra, då jag är mån om andra människors välbefinnande. GO har hjälpt mig oerhört, och jag vill verkligen rekommendera stället till alla som har problem, för även om spelandet inte är din största fiende, så hittar du struktur, välmående och framförallt hopp i livet. Någonting som är oerhört skönt. En stor sten har lyfts från mina axlar och jag har världen framför mina fötter.