Jag levde livet framför datorn

Berättelsen är skriven av ”Adde” – 19 år, som var i behandling under 2011.

Klockan är 21:48 och jag spenderar årets sista timmar framför tv:n på behandlingshemmet Game Over i Linköping. Utanför fönstret ser jag blixtrande kaskader i alla möjliga färger som flyger hejvilt med efterföljande knallar samtidigt som filmen ”American Dreams” går på kanal 3 i bakgrunden när jag sitter och summerar i mitt huvud över året som snart har passerat.

Aldrig(!) och jag menar verkligen aldrig hade jag kunnat ana för ett år sedan att jag skulle sitta här och fira nyår i väntan på, att jag äntligen skall flytta in till Valla Folkhögskolas studentkorridor. Det är fantastiskt, att det som man absolut minst anar händer en. Det gör livet lika skrämmande som det är spännande. Jag måste säga att jag är ofantligt förväntansfull över vad som kommer att hända nästa år. Mycket talar för att det kanske till och med kommer att toppa detta år.

Hursomhelst, jag känner att nu när det är så pass kort stund kvar. så vill jag avsluta det på bästa sätt med att summera det snart gångna året. Ett år som jag skulle vilja hävda var det sämsta året i mitt liv men också det absolut bästa. Varför? Sitt kvar i stolen och unna dig en kopp kaffe, för här är min historia.

Oj, oj… var ska man börja någonstans?

Nåväl. Under årets första halva kan jag inte minnas att jag gjorde något annat än satsa på en”karriär” med WoW-guildet ”Tainted” , där jag, tillsammans med Dean, James och övriga grabbar från Europas alla hörn slet kväll efter kväll med att besegra binära monster framför en 21” Benq-skärm. Ändlösa timmar för lite ettor och nollor, som förslagsvis skulle göra en starkare. Ettor och nollor som vi alla strävade efter, för att uppnå bekräftelse och perfektion i en fantasivärld som aldrig känt mer levande och betydande som det gjorde då. För där betydde vi något. Det var en plats där det var tillåtet för oss att känna oss duktiga i det vi gjorde och det var tillåtet att få känna sig störst, bäst och vackrast. Ett paradis med andra ord.

Framför samma skärm spenderade jag även åtskilliga timmar åt att visa vem som var herre på täppan i MOBA-spelet ’League of Legends’ och säkerligen lika mycket tid ägnade jag mig åt att bara sitta och titta på tv-serier, tecknade figurer och gammalt hederligt slösurfande.

Men samtidigt som jag ’levde livet’ framför datorn, i min imaginära drömvärld, raserade det verkliga livet totalt för mig. För där satt jag… timme efter timme – dag efter dag …..

– Inget jobb
– Ingen komplett utbildning
– Ingen som helst tidsuppfattning
– Inget som helst socialt liv utanför datorn (dvs inga vänner, ingen kontakt med familjen…)
– Ingen som helst livsglädje.
– Ingen tillit till någon
– Ingen som helst känsla för att ta ansvar
– Ingen grundläggande social kompetens.
och inte minst
– Ingen som helst känsla av betydelse.

Jag vill minnas att jag aldrig känt en sån fruktansvärd ångest tidigare, som jag gjorde då. Jag skulle vilja hävda, att trots att jag har levt i stort sett hela mitt liv som en isolerad ensamvarg, så hade jag aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då.
Jag kommer ihåg att jag brukade tänka för mig själv: finns det någon annan människa som är så här ensam?

Det var inte så enkelt att bara gå ut bland folk och säga – ”morsning, här är jag”! Det som höll mig tillbaka var en enorm rädsla för all typ av social interaktion. Jag hade utvecklat en social fobi. Det gick så pass långt att jag slutade att svara i telefonen om det ringde. Jag slutade även att öppna dörren vid de ytterst få tillfällen då det faktiskt kom någon, som ville hälsa på.

Jag kommer tydligt ihåg att jag låste in mig i badrummet och drog på mig mina hörlurar med ”fullt ös” i varje gång jag fick besök från min sociala handläggare eller mina kontaktpersoner från öppenvården. Där satt jag och väntade tills de tröttnade och begav sig hemåt.

Min sociala fobi gick så pass lång att jag knappt vågade öppna post som damp ned i min brevlåda. Jag var jämt rädd för att de skulle komma med dåliga nyheter.

Jag kommer också ihåg att jag under denna period var ute högst 3 timmar i veckan för att inhandla läskedryck och chips. Eventuellt också en promenad då och då för lite frisk luft. Dock iklädd full mundering med hörlurar, munkjacka med huvan på, händerna i fickorna, mitt då långa och risiga hår hängandes framför ansiktet som ett draperi och blicken ned i marken. Förtäring fick jag från det mer eller mindre ökända fenomenet onlinepizza.se som försedde mig med hamburgare, kebaber och pizzor dagarna i ända samt en 5 sekunder lång daglig dos av mänsklig kontakt.

Japp, det är precis som det låter… jag hade isolerat mig från omvärlden totalt.

Jag kan inte räkna alla de nätter på mina fingrar som jag har gråtit mig till sömns över ensamheten. Skammen över att redan ha misslyckats totalt i livet och att inte känna sig mer värd än en totalt oduglig parasit, som absolut inte tillför någon som helst nytta till världen var fruktansvärt olidlig och det värsta var att jag trodde att jag skulle leva så här för evigt och då började självmordstankarna komma upp till ytan.

Dock så kommer jag ihåg att jag försökte göra lite rätt för mig genom att skriva in mig på ett arbetsträningsprogram, efter det att skolan slutat i en total katastrof. Jag var närvarande endast en(!) enda lektion den terminen och sen återvände jag aldrig mer. Arbetsträningen slutade även den i ett misslyckande. I drygt tre veckor var jag där tills jag åter igen gav upp hoppet och återgick till mitt liv framför datorn. Jag tror att detta skedde någon gång i februari.

Ja så var det nog. Det var fr.o.m. februari månad som isoleringen från omvärlden tog fart på riktigt.

Nu när jag tänker på hur illa jag egentligen mådde så kan jag inte sluta tänka på den där eftermiddagen när jag väcktes av att min socialsekreterare samt en av mina kontaktpersoner ringde på dörren. Klockan var runt 15:30 och när de hojtade i brevinkastet om att de var tvungna att kontakta min far, om jag inte öppnade, något som jag absolut under några som helst omständigheter inte ville. Jag tog mig motvilligt upp ur min ”dvala” och öppnade dörren.

Där stod jag i min morgonrock, bländad av det svaga skenet från lampan i trappuppgången. Jag hade säkert inte duschat på en vecka när jag släppte in dem och lägenheten både luktade och såg ut som en svinstia.

Jag minns hur förtvivlad jag kände mig den eftermiddagen. Jag kommer ihåg exakt hur jag stirrade ned i mitt skitiga golv med veckogamla Coca-Cola-fläckar. Mitt då långa hår hängde framför ansiktet. Tyst satt jag där och ville inget hellre än att de skulle gå därifrån och lämna mig ifred. I stället bad de mig att följa med ned till vårdcentralen för ett samtal. Motvilligt gick jag med på att träffa en läkare. Men innan vi begav oss dit minns jag att min lägenhet var som ny, när jag klev ut ur duschen. Lägenheten var helt städad! När vi väl kom till vårdcentralen ville de ge mig antidepressiv medicin som jag prompt avböjde. Därefter gick vi hem och livet framför skärmen fortsatte.

Men så kom den där dagen, någon gång i slutet av Maj när min socialsekreterare kom hem till mig och ställde ett ultimatum. Jag var tvungen att välja mellan att göra något åt mitt liv eller att fortsätta i samma anda, men då utan ekonomiskt bistånd från socialen. Det skulle i slutändan leda till att jag blev bostadslös. Jag måste tillägga att jag vid den här tiden hade jag ingen annan att vända mig till än mina föräldrar men att bo hos dem eller be dem om pengar var en absolut omöjlighet. Så naturligtvis hade jag såklart inget annat val än att gå med på min socialsekreterares villkor. Men det skedde fruktansvärt motvilligt.

Varför kändes det så? Jag förmodar, att det berodde på förslaget om att skrivas in på ett behandlingshem för dataspelsmissbrukare. Innerst inne förstod jag nog, att jag inte kunde fortsätta så här men jag var inte redo att ge upp det enda som betydde något för mig. Jag förstår att det låter sinnessjukt men verkligheten var sådan för mig, tyvärr. Hur som helst så såg min socialsekreterare detta som min enda utväg ur mitt miserabla liv, så vi besökte Linköping och Game Over ett par veckor senare. Detta var i början av juni månad 2011.

Besöket var en otroligt jobbig upplevelse vill jag minnas. Även om jag kanske inte såg behandlingen som en heltokig idé, så kändes det som ett enormt nederlag. Det kändes som att besöket var för att visa att jag nu hade nått botten. Jag upplevde besöket som socialarbetarnas unika sätt att säga ”ditt liv kan inte bli värre än så här, åk hit och se till att få ordning på ditt liv”. Faktumet att bo med en massa folk jag inte känner var en otänkbar realitet i min värld då det var något som jag aldrig gjort tidigare och blotta tanken av det satte skräck i mig.

I hela åtta veckor(!) dessutom. Jag hade inte på mycket länge varit borta från en dator eller spelmackapär under en så pass lång period. Nej, fy! Det här var helvetet i min värld.

När vi kom hem avslöjade min socialsekreterare att det var bestämt att jag skulle påbörja behandlingen veckan därpå, måndagen den 13:e juni. Gissa hur mycket jag grät den veckan innan jag kom till Game Over.

Åh, om jag ändå kunde resa tillbaks i tiden och berätta för mig själv, att vistelsen här skulle bli en absolut vändpunkt för mig. Om jag får säga det själv, så har mitt liv blivit så otroligt mycket bättre sen den dag då jag anlände. Jag skulle till och med säga att komma till Game Over är nog det absolut bästa som har hänt i mitt liv.

Jag tänkte berätta lite om hur jag utvecklades under min vistelse och lite om hur mitt liv, som var så ruttet plötsligt blev till det bättre på bara några enstaka månader. Men först så måste jag berätta om min första dag på behandlingshemmet. En historia som har blivit en aning omtalad. Om du har läst igenom historien fram till nu, så kan du nog räkna att jag var motsträvig till att flytta hit och det höll i även när jag anlände och tilldelades mitt rum. Jag hade fortfarande inte accepterat det faktum, att jag skulle bo här med folk jag inte kände utan en dator till hands.

Det första jag gjorde var att låsa in mig på rummet med mina hörlurar och där fällde jag en och annan tår i förtvivlan. Några timmar senare tog tårarna slut och där satt jag på min säng och stirrade in i väggen.

Jag tänkte att var det så här jag skulle ha det under de kommande veckorna, så ville jag inte stanna en sekund till. Med vetskapen om att de andra klienterna rörde sig i huset, några som jag absolut inte ville träffa (ja, min tanke var från början att låsa in mig på rummet hela perioden ut) Jag bestämde mig för att rymma genom att ta den enda utvägen som fanns till hands; ut genom fönstret. Så vad jag packade mina väskor, hävde ut dem genom fönstret och hoppade ut för att på något sätt ta mig hem till min spelgrotta.

Väl ute begav jag mig i en slumpvis vald riktning med hopp om att förr eller senare nå järnvägsstationen. Har man knappt varit utanför en ”metropol” med ett invånarantal på högst 17 000 invånare så var mina chanser att navigera i en storstad som Linköping minimala. Ironiskt nog så har jag i efterhand kommit underfund med att den väg jag valde, faktiskt var den rätta men det är lätt att vara efterklok.

Men i alla fall, som ni kanske vet så leder ett liv framför datorn till att ens fysiska förmågor försämras och jag var såklart inget undantag. Min kondition var sämre än sämst. Jag hann säkert inte ta mig fram längre än ett par kilometer, innan jag höll på kollapsa av utmattning. Eftersom jag inte hade den blekaste aning om hur mycket längre jag skulle behöva gå för att nå stationen, så bestämde jag mig för att smyga tillbaka till Game Over. Min tanke var att spendera natten där. Jag behövde hämta krafter för ett nytt flyktförsök morgonen därpå. Jag hade i och för sig kunnat lifta till stationen, men som ni kanske kan räkna ut, så satte min sociala fobi stopp för det och busskort var inget som jag hade , så vid närmare eftertanke var mina möjligheter ganska begränsade.

Jag återvände till Game Over och försökte smyga tillbaks in i rummet och hoppades på att de andra klienterna i huset inte skulle lägga märke till mig. Jag höll mig på mitt rum säkerligen en timme eller två och lyssnade efter fotsteg och smällande dörrar. När det väl blev tyst i huset bestämde jag mig för att smyga ut till köket så att jag kunde få i mig något att äta. Det kan vara värt att nämna att jag inte hade ätit något den dagen, men när jag väl klev in så satt det vid matbordet två stycken herrar, båda en aning äldre än jag själv.Det blev totalt kaos inombords. Jag tänkte ”Förbannat också, de har sett mig! Nu kan jag inte återvända till rummet och om det är någon gång jag ska dö så är det väl nu…”

Om ni bara visste hur mycket jag hade oroat mig i onödan för när jag väl klev in så hälsade de bägge herrarna på mig med ett glatt humör och plötsligt kände jag mig välkommen. De bjöd på mat och var väldigt, väldigt trevliga. De berättade vilka de var och när de ödmjukt förklarade varför de hamnat på ett ställe som detta, så kände jag mig genast mycket tryggare.

De fick mig att inse, att vi alla var där för de hjärnspöken, som vi på egen hand inte kan bli av med . Det var inte bara jag som hade problem som jag jämt hade inbillat mig. Jag kommer ihåg att jag följde med de båda andra upp till tv-rummet och jag måste säga, att det trots allt var en behaglig upplevelse. Även om jag faktiskt inte sa ett ord. Det var då jag bestämde mig för att ge det hela en chans.

”Jag kan väl stanna här en vecka, i alla fall…” tänkte jag.

Nu har jag varit här i ett halvår och jag kan med glädje säga, att jag inte känner ett uns av ånger över en enda sekund av min tid här. Tiden har gått så fort! De åtta veckorna i behandling utökades och blev till ett halvår sprängfyllt med glada minnen, nya intryck, möten med människor jag inte trodde fanns. Det bästa av allt är att jag har utvecklats som människa.

Jämför jag mig själv nu med så är jag mycket gladare idag! Mycket tack vare att jag har fått chansen att på riktigt lätta på det tryck, som har byggts upp inombords under alla dessa år. Det finns egentligen inga ord som är fina nog och kan beskriva den lycka jag känner över att ha fått en inre frid som tillåter mig att lämna det gamla bakom mig och gå vidare i livet.Jag har betydligt mycket lättare för att öppna mig och är inte alls lika rädd längre för att prata om saker som är jobbiga.

Men mycket beror också på lite mer konkreta saker som att jag har fått lära känna nya fantastiska människor som jag nämnde ovan, vilket har bidragit till att jag numera är mycket tryggare med att konversera med folk om man jämför hur jag var tidigare och alla de där nojiga hjärnspökena om att ”jag pratar konstigt”, ”varför sa jag så där”, ”varför sa de inget när jag sa så” etc. har i stort sett lämnat systemet. Även om det finns vissa bitar kvar, som jag behöver jobba med så kan jag med säkerhet säga att det är inte alls lika besvärligt som förr och det äter inte upp mig inombords längre om jag säger något sjaskigt.

Jag är också lycklig över att återupptagit kontakten med min syster och mor som hamnade utanför när jag satt och spelade som mest och jag är oerhört glad över att jag inte längre är bosatt i min gamla ort och att jag har tilldelats chansen att få börja om på nytt här i Linköping så att jag för en gångs skull kan göra rätt för mig. Om några dagar så skall jag som sagt flytta in till Valla Folkhögskolas internat vilket ger mig de allra bästa tänkbara förutsättningarna till att jag lyckas kommande termin.

Vill minnas att denna termin höll på att även den sluta i katastrof då mina hjärnspöken höll på att än en gång vinna över mig men jag kan inte skatta mig lycklig nog för den fenomenala insats som personalen här på Game Over utförde genom att ”tjata i hål i huvudet på mig”. Tack vare dem är jag inte lika benägen att fly bort från mina problem som jag alltid gjort tidigare.

Slutligen så vill jag sammanfatta året genom att säga att även om första halvåret kanske var det mest smärtsamma jag gått igenom, så var vändningen som skedde under årets andra halva det bästa som har hänt mig. Jag känner att 2011 var året då jag började utvecklas som människa och även om jag har en enorm bit kvar innan jag känner mig hel, så kommer jag att klara mig, Jag får bara inte sluta drömma om ett bättre liv. Om jag tänker på hur mycket, som har hänt på ett halvår – tänk då hur mycket som kommer att hända på ett helt år!