Kampen för hjälp

Min son, som blir tjugo till sommaren, har alltid varit intresserad av spel. Redan som treåring spelade han avancerade kortspel med alla som ville. Han spelade barnspel på datorn när han blev äldre och ville gärna sitta där, hur länge som helst. Då dök äggklockan upp i vårt liv; när den ringde, var tiden ute.

När han var runt sju år, fick han ett tv-spel, även vid det kunde han sitta i timmar, vilket han givetvis inte fick. Sonen älskade dock att vara ute. Han lekte, klättrade, konstruerade och var sällan stilla. Spelet var annorlunda, där kunde han sitta still – länge. Vid nio års ålder fick han diagnosen adhd, efter att jag tvingat Bup att ta emot oss. (Jag ljög och sa, att han pratat om att han ville dö. Om jag inte gjort det hade vi fått vänta i 2 år för ett första besök. Nu tog det 3 månader).

Med åren fick jag gömma spelet och tidsbegränsa. Under de tidiga tonåren, gömdes modemet för internet på ställen där han säker inte letade dvs. ugnen och tvättmaskinen. I slutet av årskurs 8 slutade han att träna, något som han tidigare gjorde ca 3 gånger per vecka, plus match på helgen. Han blev aggressiv och hotfull, humörsvängningar. Vi, familjen, var i vägen, störde honom och var egentligen bara till för att tillfredsställa hans basbehov dvs. mat, kläder, pengar, skjuts och tak över huvudet. Inte ens hans lillasyster, som kom då han var tretton, kunde slita honom från hans fokus på att spela, planera spelet eller vara förbannad på oss vuxna, som hindrade honom från spelet.

Det var ständiga bråk, som vi på något sätt lyckades hålla ifrån hans lillasyster. Med facit i hand, tror jag, att han lät allt komma ut när hon inte var närvarande.

Han gick ur grundskolan, med betyg under hans förmåga, men han klarade ändå det. Jag fick jobba dubbelt. Först jobbade jag på den skola där han gick och sedan gick jag hem, och tvingade honom att göra allt det han struntade i under skoldagen. Hans strategi var, att ”jag gör det när jag kommer hem.” Dessa år var fruktansvärda! Mina kollegor kunde inte heller hålla isär min yrkesroll och mitt föräldraskap. Allting cirkulerade kring sonen, både hemma och på jobbet. Det fanns ingen frizon någonstans och det var fruktansvärt påfrestande.

Sedan kom dråpslaget. När han skulle börja gymnasiet, la de ner den utbildning som han skulle gå på, i vår kommun. Den flyttades till grannkommunen, 11 mil bort och det innebar också ett eget boende. Vi tränade hela vårterminen i årskurs 9 på att laga mat, tvätta och städa. Han fick egna arbetsområden hemma, som han skulle sköta. Det fungerade så där, men tillräckligt bra för att kunna släppa iväg honom på gymnasiet och egen lägenhet.

Under årskurs 1 på gymnasiet gick det hyfsat bra. Vi hade en bra kontakt med skolan och handledaren. Under år 2 började allt krackelera. Han fick oerhört hög frånvaro, men lyckades få in det mesta som krävdes trots allt. Lägenheten såg ut som en svinstia och samtalen haglade om nätterna. Ömsom vin, ömsom vatten. Sonen ville dö, tänkte hoppa från tredje våningen och hade ångest. Eller så ville han ha pengar, för antingen var någon ute efter honom pga. någon skuld eller så hade han ingen mat. ”Vill du att jag ska svälta ihjäl, eller??? Du bryr dig ju inte om mig, bara om resten av din s.k. familj!”

Under helgerna när han kom hem, försvann ett och annat. Vi hittade tomma påsar av allt möjligt gömda och utbrotten var hemska. Han är en stor kille, när 2 meter och under åren på gymnasiet la han på sig en massiv övervikt. Han tog så mycket plats, att det kändes som om luften tog slut och att vi andra i familjen fick sitta på fönsterbrädorna. Ständigt trippa på tå..

När årskurs 3 kom, blev det tvärstopp. Nu var sonen myndig och vägrade att skriva på det dokument som tillät skolan att informera oss om hans skolgång. Nu började helvetet på riktigt. Vi trodde att vi hade sett allt…

Lägenheten var en svinstia, han gick inte på de samtal som vuxenpsykiatrin ville och grottade in sig helt. Vikten gick från 97 kg till 150+ kg på 3,5 år. Sonen spelade och åt. Skolan gick knappt runt. När han kom hem, var han aggressiv och slog sönder saker. Hotade oss och polisanmälde mig för att han inte fick komma in i huset. Då ringde jag de sociala myndigheterna och sa att, ”nu får ni ta över hans försörjning, han ska inte bo hos oss mer”. Jag skrev kontrakt på en 1:a med kök och dit flyttade han i slutet av juni.

När han till slut skulle ta studenten, visste jag inte ens om han skulle dyka upp. Jag fick inte tag i honom. Jag minns att jag stod i garaget och grät så jag skakade, när jag gjorde iordning hans plakat och det andra ”som man brukar ha med”. Detta skulle vara en stund av stor glädje, att han ändå klarat gymnasiet, men det var en av de värsta stunderna i mitt liv.

Under de här åren på gymnasiet, sökte jag med ljus och lykta efter hjälp. Jag kontaktade de sociala myndigheterna, psykiatrin och skolan. Sökte på nätet efter annan hjälp, men överallt var det stopp. Om han själv inte sökte hjälpen eller dök upp, så kunde de inget göra. Men han fattade ju inte ATT han behövde hjälp, det var vi runt omkring som såg hur han misshandlade sig själv genom spelet och det oavbrutna ätandet under spelandet. Föda som bestod av Billy Pan-pizza, chips och Coca-Cola original.

Efter skolavslutningen ”grottade han in sig” i lägenheten, skaffade snabbaste internetet och sket i allt, helst sig själv och sin hygien. Till slut tog han en överdos tabletter och hamnade på vårdcentralen, där jag trodde att han skulle få hjälp. Han blev hemskickad, eftersom han tände av på vårdcentralen.  Jag skjutsade hem honom och tog ifrån honom modemet, tabletterna och en hemnyckel (så någon annan kunde gå in om det skulle hända igen).

Sedan brast något i mitt huvud. Jag ringde till psykakuten, som skickade mig runt och kontaktade även psyk i vår hemkommun. De kunde inget göra, eftersom de inte sysslade med uppsökande verksamhet. Sonen var tvungen att komma till dem. De hade dock inget med spelmissbruk att göra eller matmissbruk. Jag letade med ljus och lykta efter vem som hade hand om detta. Efter mångt och mycket, visade det sig att mat – och spelmissbruk var just deras ansvarsområde!

De hade ett möte med oss, vi diskuterade vad som kunde göras och de skulle ha möte med verksamhetschefen i vårt landsting kring sonen. På fredag eftermiddag kom deras lösning: Deras lösning var samtal 1 gång per vecka med hemläxa….. För en person, som inte går ut alls…han skulle åka 13 mil, med buss,  för samtal?!!

Jag fick tag på verksamhetschefens nummer, ringde och var hysterisk. Han bad mig, att få ringa upp följande måndag och det gjorde han. Han ville läsa igenom alla papper och se, att det fanns den fullmakt som jag påstått. Den som gav honom laglig rätt att prata med mig, då sonen är myndig.( I sonens journal finns en fullmakt, som ger tillstånd till att prata med mig och delge mig information).

Måndagen kom och vi pratade i över en timme och han sa, att det jag hade berättat var ingen information som han hade fått vid det möte som hade skett. Jag berättade om Game Over och att jag trodde att det var rätt lösning för sonen, med tanke på hans missbruk men även att det var en KBT-baserad behandlingsform. Det konkreta och strukturerade är mycket viktigt då man har adhd. Verksamhetschefen uppskattade verkligen att jag hade ringt och berättat allt och att jag var en engagerad anhörig. Sedan sa han: ”Självklart ska din son få rätt hjälp, och det är inte samtal. Samtal kan han ha sedan, när han är mottaglig.” Äntligen någon som förstod! Psykiatrin i kommunen fick informationen från honom och det i sin tur ledde till att sonen fick ett nytt beslut kring sitt ärende. I slutet av november fick han till slut komma till Game Over för att få hjälp.

Nu är han hemma och det är stundvis tungt för honom. Livet blir inte enkelt direkt efter behandlingen. Allting tar tid att få på plats och ibland känns nedförsbacken glashal och man vet inte riktigt var det ska sluta. Idag ser vi dock, ca 3 månader efter hemkomst, att han ser livet och dess möjligheter med andra ögon. Han ser även på sig själv och de runt omkring sig, med andra ögon. Under behandlingen var han tvungen att se sig själv och sina handlingar, utan förmildrande omständigheter. Det var mycket nyttigt för honom och otroligt personlighetsutvecklande.

Inom sig bär han en sorg över, vad han utsatt oss alla för under alla dessa år. Han skrev till en vän på Facebook, att hans största straff är att hans familj inte litar på honom. Vännen svarade att: det är bara att slita på och bevisa motsatsen.

Det är precis SÅ det är.