Del II: Livet efter spelet

Så gick det sedan

Wow, tiden flyger…

Idag för exakt ETT år sedan parkerade jag min bil utanför en gul tegelbyggnad i Linköping. Game Over’s Headquarter med Inger Lundberg i spetsen. Att söka mig dit för att få professionell hjälp att bota min sons dataspelsmissbruk är ett av de bästa beslut jag tagit i hela mitt liv.

Det var en ohyggligt tuff dag. Jag hade då egentligen inte en blekaste aning om i vems knä jag mer eller mindre lämpade av min 18-årige son. Inga garantier hade hon sagt, Inger…
Det kunde jag överhuvudtaget inte ta in. Livet kunde i varje fall inte bli värre kändes det som.
Bära eller brista!

En av de största anledningarna till att just min son svarade så bra på Game Overs program och behandlingsform, tror jag är att han själv VILLE bli fri från sitt dataspelsmissbruk. Han ville egentligen inte spela WoW hela dagarna längre, men han hade ingen aaaning om hur han skulle bryta mönstret. Han hade under sina fem år som ”gamer” missat så mycket. Han hade i och med sitt destruktiva leverne ”pajat” relationer, ”sumpat” skolan, de få kompisar han nu hade var så gott som alla numera i ”cyber space”, han ljög konstant, han var ganska ensam och självkänslan var på botten…
Han var SÅÅÅ skuldtyngd. Det var där och då nästintill omöjligt för honom att komma på fötter på egen hand.

Min son kom att tillbringa många veckor på Game Over. En känslomässig berg- och dalbana, såväl för honom som för flera av oss (till honom närstående). Men, en ovärderlig resa. En ”solskenshistoria”.

När det blev dags att hämta hem honom påminde Inger oss om efterbehandlingsplanen och att han var/är inskriven i behandling även en tid sedan han kommit hem. Det kändes väldigt tryggt. Det var ju först där och då allvaret började. Då var det dags för nästa kliv och dags att klara sin vardag utanför behandlingshemmets trygga famn. Det var en annorlunda ung man jag fick hem, så mycket klokare och mognare, ganska långt ifrån den tilltufsade yngling jag lämnat i Linköping. Han var så lugn. Oj vad han lärt sig mycket! Vilken enorm självkännedom han besitter idag! Han är uppmärksam på sin beroendepersonlighet och han har lärt sig bejaka sin sårbarhet.

Jag ljuger om jag säger att det varit uteslutande enkelt och att allt gått som på räls sedan han kom hem… De sista fyra veckorna på Game Over hade Inger börjat misstänka att min son var deprimerad och han fick träffa den läkare som finns ansluten till Game Over. Denne ordinerade min son en svag dos antidepressiv medicin. Det kändes lite läskigt först, tyckte jag, lite som ett misslyckande så där på sluttampen, men det visade sig också vara helt rätt. Idag är medicinen ”utsatt” då den gjort sitt. Jag har i efterhand förstått att det här med att sluta spela för en ”gamer” och att göra sig av med sin ”gubbe” (spelkaraktären) innebär en stor sorg. Det kan liknas vid ett ”livsverk” som går i graven. Min son sörjde.

De första två veckorna hemma gick åt till acklimatisering. Han var trött och sov mycket. Vi la inga som helst krav och förväntningar på honom. Det handlade bara för honom om att finna trygghet i hemmet, återknyta band till föräldrar, syskon, släkt och vänner. Få bevisat för sig själv att han ännu var älskad och omtyckt. Det var viktigt med sömn, kost, hygien, frisk luft – enkla rutiner! Så småningom var det dags att hitta någon form av sysselsättning och han började åka med IKEAs möbeltransporter som hantlangare. Det gjorde han helt utan ersättning till en början, då han själv förståt hur enormt viktigt det var för honom att ha något att göra om dagarna. Han knäckte även extra på ett snickeri. Det gällde att hålla emot sitt spelsug!!! Några dagar i månaden hjälpte han till på ett dagis. Det passade honom! Han började tycka om sitt liv igen.

I mitten på sommaren blev han erbjuden fast anställning på snickeriet. Han antog erbjudandet. I juli hade han två veckors semester. Där kom egentligen det största bakslaget. Han var ensam hemma i huset (vi andra var på semester). Han fick för mycket tiiiiiiiiid… Dagarna blev enormt långa och spelsuget gjorde sig starkt påmint. Han var på vippen att kapitulera. Vi spenderade timmar i telefonen och tillsammans lyckades vi bekämpa hans ångest. Tillsammans tog vi oss igenom dagar då han kände han höll på att tappa både förstånd och fotfäste. Han åkte ett par vändor till Game Over under den här perioden och fick hjälp med att komma på fötter igen. Men, han var inte tillfreds med tillvaron. Han var rastlös och obekväm. Han visste inte vad han ville. Den hopplöshet han känt under vintern gav sig åter tillkänna. I början av augusti var han väldigt förvirrad och smått olycklig. Han hade fått för sig att han ”nog” ville läsa in sina gymnasiebetyg.

Oh, no, tänkte jag. Hjälp!

Jag såg för min inre syn hur vi tampats med hans tidigare skolgång genom åren. Jag kände mig högst osäker på om han var redo att börja plugga igen. Jag visste att jag inte skulle klara se honom skolka och misslyckas ännu en gång. Och, kanske, slutligen trösta sig med WoW. Återigen.
På Game Over hade de pratat om framtiden och de olika vägar han kunde ta. Inger hade under hela hans behandlingstid haft folkhögskola som ett förslag åt honom, vilket han oavkortat ratat.
Aldrig i livet!!!

Plötsligt såg han det som ett alternativ. Han ville veta allt om vad som gällde – ålder på eleverna, hur fungerade det att bo på internat, vad krävdes av honom för att få börja, vad kostade det, vad åt man, hur lång var en termin…???

Hur som haver slutade det med – hastigt och lustigt, må jag säga – att han inom loppet av ett par dagar var HELT övertygad om att han skulle läsa in gymnasiebetygen, i Linköping. I Linköping hade han lyckats förr, så varför inte? Hur svårt kunde det vara?

Jag kan inte i ord beskriva min tacksamhet över hur Inger och Game Over backade upp oss, ännu en gång. Utan dem vet jag inte hur vi hade fått ihop allt i slutändan… Natten innan skolstart sov han på Game Over. Eller sov och sov. Han var nervös och orolig. Mycket rädd för att misslyckas. Inger peppade och coachade. På uppropsdagen var han så fin! Han var nyklippt och bar ljusa sommarkläder (inga nedhasade svarta mysbrallor, ingen urtvättad ”hoodtröja” och inga ”pluggar” i öronen). Han doftade rent och fräscht. Det blev en kanondag – 10 av 10 (för att citera honom själv). HURRA, äntligen!!!

Idag är min son internatelev på en av Sveriges trevligaste folkhögskolor. Han läser in sina gymnasiebetyg och det går galant! Han är även inställd på att läsa vidare vad det lider. Det tyder på gott självförtroende! Han har satt upp sina provskrivningsresultat på väggen – full pott! Han har fått nya kamrater (IRL), han har bytt stil, han städar, han tvättar, han lagar mat. Han hör regelbundet av sig till nära och kära och han HAR TID att tala i telefonen och låter glad och trevlig. Han uppmärksammar bemärkelsedagar och är socialt begåvad. Han är empatisk, trevlig och omtänksam. Han är HÄR och han LEVER. Han tar och han GER.

Min son har fått sitt liv tillbaka – han tycker om sitt liv – och jag har fått min älskade unge åter precis som jag vill ha honom. Nästan…

Finns LIV, finns HOPP.