En mammas berättelse om en dataspelande son

Lars

Lars är född och uppvuxen på landet. Älskad av släkt, vänner, skolkompisar, dagispersonal, lärare och ja ALLA älskade Lars. Han var alltid den roliga pajasen som ständigt pratade och skojade. Inte en tråkig stund tillsammans med Lars.
Lars föräldrar skiljdes när han var 5 år. Det var inte roligt, men annars hade han en lugn och harmonisk uppväxt. Picknicks, resor till morföräldrarna i Göteborg, campingsemesters, läxläsning, massa djur runt om sig och så all sport! Fotboll, slalom, snowboard, hockey och så bordtennisen. Vi var ute på bordtennistävlingar under många år. Nästan varje helg. Lars var under några år en av Sveriges mest lovande spelare. Tävlingsmänniskan Lars gjorde honom till en vinnare.

Han spelade också TV-spel och enklare dataspel tillsammans med vänner, storebror och även med mig. Men det var då spel på normal nivå.

Jag var den stränga mamman som tyckte barn skulle tillbringa några timmar ute varje dag. Inte bara sitta och slöa framför dator och TV. Det gick bra när de var små, men allteftersom de blev äldre började deras bekanta tillbringa mer och mer tid framför TV- spelet. Jag var snart nästan ensam förälder som försökte sätta gränser vid spel och TV. Det blev svårare och svårare för mina barn att få med sina kompisar ut och bygga kojor eller annat utekul. Sakta men säkert drogs de med i olika spel och fastnade mer och mer.

När Lars fick tillgång till husets internetuppkoppling började spelandet ta över ordentligt, men då hade vi ingen aning om vart det var på väg! Lars har däremot nu berättat hur han redan då lurade oss på olika sätt. Han spelade redan då i mycket större omfattning än vad vi visste.

Över en natt var det slut med all sport! Det var då när han gick i åttan/nian som han började förändras till sättet. Jag trodde ju att han bara blivit äldre och fått nya intressen. Men trots bestämmelser om maxtider vid datorn töjde han på tiderna mer och mer. Sambon satte in timer i eluttagen så att Lars omöjligt skulle kunna spela mer än vad vi tillät. Tror min sambo insåg storheten av problemet långt innan jag gjorde. Han påpekade att Lars beteende inte var normalt, men jag skakade av mig det och tyckte att han överdrev.

Lars drog sig undan mer och mer. Han var oftast på sitt rum och nu i efterhand vet vi att han spelade i stort sett hela tiden. Han var redan då på god väg bort från verkligheten och in i den virtuella världen. Redan då lärde han sig att manipulera och lura oss.

Första året på gymnasiet bodde han kvar. Sommaren mellan första och andra året på gymnasiet var han synbart förändrad. Vi åkte som alltid ner till vårt sommarställe i Småland. Här brukade han tidigare, bada, fiska, vara ute på havet och sista åren också varit en flitig golfspelare. Han och brodern var två av golfklubbens mest lovande juniorer. Lars och hans bror spelade golf nästan varje dag. Men inte denna sommar. Den här sommaren satt han apatisk i soffan och tittade på TV hela dagarna. Han ville inte göra något annat än att åka tillbaka till Norrland för att som han sa träffa vänner. När det i själva verket var dataspelandet som saknades. Jag förstår nu att han gick in i en slags depression när han inte kunde spela dator. Det var en plågsam sommar. Bråk varenda dag. Man visste inte om han var sjuk, dum i huvudet eller drogpåverkad? Förstod ingenting om vad som hänt med honom. Rannsakade mig själv om vad jag kan ha gjort för fel. Inte kan någon bete sig så här för att man inte får spela dator några veckor. Eller??

Till hösten flyttade han till egen lägenhet i samma stad som skolan. Han kom efter det nästan aldrig hem igen. Knappt till jul. Han hörde aldrig av sig. De gånger jag fick tag i honom sa han bara att han var trött och säkert låg och sov när jag hade ringt. Han svarade svävande när man frågade om skolan.
Året därpå flyttade jag och sambon ner till Småland på heltid. Vi var arbetslösa och var tvungna att göra något åt saken. Lars tyckte det var helt ok att vi flyttade och menade på att han klarade sig själv. Han kom ju ändå aldrig hem på helgerna.

Väl nere i Småland blev oron ännu värre när han inte svarade i telefonen. Det kunde gå veckor utan att jag fick tag i honom. Han missade räkningar och fick inte ordning på vardagliga saker. Körkortet hade han börjat med, men missade körlektioner och läste ingen teori. Jag tjatade och försökte få igång honom, men helt utan resultat.

Vid ett tillfälle missade han tåget till sin älskade mormors begravning. Där var mitt mått rågat. Vad det än var han höll på med hade han nu gått över gränsen. Samma jul kom han ner till oss i Småland. Första dagarna var det bara bråk. Hans ögon var svarta av hat när jag försökte få honom förstå att han hade problem med spelandet. Han var hemsk, och kallade mig för fruktansvärda saker. Tyckte jag var dum i huvudet som inte förstod att världen förändrats och att hans spelande enligt honom var helt normalt. Ibland kapitulerade han och började gråta. Visst hade han problem med spelandet, men kunde bara inte sluta. Han var nära att bli bäst i världen och vem kan sluta då?

Han var helt slutkörd i kropp och själ. Var vaken på nätterna och sov större delen av dagen. En dag kom mailet. Mailet från mitt barn som normalt aldrig hörde av sig. Mamma hjälp mig! Äntligen, tänkte jag.

Vi pratade och kom överens om att jag skulle hjälpa honom att reda upp allt och sedan skulle han flytta ner till oss efter skolavslutningen. Vi hjälpte honom med flytten och han fick arbeta i våra företag under sommaren. Det fungerade, men inte mer. Han bodde i vår friggebod där han installerade in sin dator. Nu i efterhand vet vi att när vi sov satt han hela natten och spelade. När vi sedan på dagarna krävde att han skulle hjälpa till på arbetet blev det åter kaos. Han var så trött så han knappt visste var han var. Sin post öppnade han inte då heller. En gång la jag ett brev framför honom och sa att du måste öppna din post. Fick ett apatiskt bejakande till svar, men inget hände. Jag satte brevet i hans hand utan reaktion. Har inte ord för vad jag kände, men skräck, förtvivlan och hjälplöshet. Lider han ändå av någon diagnossjukdom eller psykisk sjukdom? Naturligtvis vägrade han gå till en läkare för att tala om sina problem.

Jag nästan ledde honom till arbetsförmedlingen för att hjälpa honom få igång något slags normalt liv. Tjatade och kämpade med körkortet som han genom ett under lyckades ta efter 6 uppkörningar. Köpte en lägenhet till honom på en större ort och hjälpte honom att ordna i den. Jag gjorde ALLT för att ge honom nycklarna och möjligheten till starten på ett liv.

Han fick ett arbete och skötte det toppen. Men den dagen lägenheten var färdigrenoverad och även hans dator skulle dit förändrades allt! Lars hade håglöst hjälpt till med renoveringen av lägenheten. Knappt orkat skruva dit en skruv, men när han själv var och köpte en ny datastol bar han den hela vägen hem och skruvade ihop varenda liten mutter på ett kick. Likaså när datorn kom dit var det han som snabbt som ögat installerade ihop allting. Det var så tydligt att det var detta som var det enda viktiga i hans liv. Det var med tårar man lämnade honom där med det käraste i hans liv. Vi visste ju att han inte skulle klara av det, men samtidigt så måste han ju få chansen. Han måste få falla nu för att någon gång kunna resa sig igen. Vårt enda krav var att han skulle betala in hyran i tid till mig och inte förstöra lägenheten. Skötte han inte det skulle vi ta uppkopplingen. Ville han ägna all sin lediga tid framför datorn kunde vi inte hindra honom bara han var medveten om att han själv hade ansvar över att sköta vardagen. Detta var hösten 2010. Lars var då 20 år.

Sedan eskalerade allt i rekordfart. Han hade gått runt i samma smutsiga, söndriga kläder närmare ett år! Han rakade av sig håret, gömde sig under luvtröjor, lyfte inte ens upp posten från golvet, svarade inte i telefonen m.m. Åter startade oron om vad som hände, eller om han ibland alls levde. Nu kunde jag ändå åka dit och hälsa på, men oron och sorgen gnagde i mig varje sekund. Det enda han åt var pasta eller pizza. Han var likblek, mager och krokryggig. Lars som gillade klä sig snyggt och vara brunbränd och snygg.

Hans närmsta granne och jag hade lyckligtvis god kontakt. Han berättade förtvivlat om hur Lars spelade dator hela nätterna. Eller alla gånger jag ringde honom för att fråga om han hört något för att förvissa mig om att Lars alls levde.

Allt detta tärde på mitt förhållande. Vi hade svårt att finna glädjen i våra nystartade företag och vår nya tillvaro i Småland. Det blev slitningar med Lars storebror som tyckte jag skulle låta Lars förintas. Även min sambo tyckte att jag måste sluta vara en möjliggörare och låta honom vara. Vi har flera gånger varit nära att gå skilda vägar på grund av detta kaos runt Lars.

I slutet av januari 2011 skulle Lars för första gången sätta in pengar för hyran. Som väntat kom inga pengar. Vilket resulterade i:

Min sambo tar hans modem.
Lars försvinner ut på gatorna och tänker ta sitt liv.
Polisen kopplas in.
Lars återvänder.
Poliseskort till akutpsyket.
Lars skickas hem med ett sömnpiller.
Lars övertalas att följa med hem till mamma
Han är i stort sätt okontaktbar
Väger lite och ingenting
Han hade spelat dator 14 dagar i sträck utan mat och knappt någon sömn.
14 dagar eller 336 timmar i sträck.
Som till ett skadeskjutet djur ställer jag försiktigt en smörgås vid hans säng..
– Det kommer ordna sig Lars. Jag älskar dig och lovar att det kommer ordna sig.

Jag lämnar honom. Tar min dator och telefonen och sitter hela helgen och söker på internet och ringer, ringer, ringer. Hittade själv Game Over som jag kontaktade. För dem lät inget konstigt, men en sak var säkert. Lars behövde snabb hjälp. Men de varnade mig om att de flesta kommuner var väldigt dåligt insatt i detta problem och vi skulle säkerligen få kämpa för en remiss till Game Over.

Lars fick lite näring och sömn här hemma och ville snabbt åter till arbetet. Motvilligt körde jag tillbaka honom. Efter en dag på arbetet skaffade han ett nytt modem och så var det i gång igen.

Jag kontaktade socialen som direkt sa till mig att de inte hade någon som var specialist på Lars problem och att skicka honom till ett behandlingshem var nästintill otänkbart. Om inte annat skulle det ta lång tid innan alla beslut var gjorda. Lars hade inte den tiden! Det var kommunens öppenvård som gällde.

Med mer eller mindre tvång följde Lars med mig till Game Over för att bara titta. Han var aggressiv och hatisk mot mig. Jag var rädd för mitt eget barn, men han gick in och efter ett timslångt samtal med en anställd hade han en helt ny inställning. Han ville hit nu!

Nu tog det 6 månader till innan han till slut fick komma dit och då på vår egen bekostnad. Vi kom nämligen överens om att ändå försöka ställa upp på kommunens Öppenvårdsprogram. Lars ställde upp på allt trots att han själv kände det totalt meningslöst. Jag höll koll i bakgrunden att Lars hade pengar till mat och att räkningar betalades. Lars var av och till väldigt deprimerad. Han fortsatte sitt spelande och vi var överens om att det i nuläget var det rätta. Vi ville inte riskera mer självmordstankar. Jag ringde som ett argt bi runt till alla möjliga ansvariga för vad som hände min son. De lyssnade inte på mig när jag förklarade i vilket dåligt skicka han var och att deras program inte var tillräckligt. Socialen tyckte han blev piggare och gladare och visst blev han det. Han fick ju spela ostört 23 tim/dygn.

Till slut fick vi bita i det sura äpplet och ge upp med kommunens nekande att få in Lars till Game Over. Hela Lars kontaktnät stack på semester och hoppades att Lars skulle klara sig själv under 4 veckor av sommaren. Vår största rädsla över att själva hjälpa Lars in till Game Over var om behandlingen inte skulle fungera på honom och då ge honom dåligt samvete över pengarna vi kostat på. Vi hade pratat mycket om just det, men till slut hade vi inget val. Hans liv stod på spel. Vi måste göra ett försök. Han vägde runt 40 kg, likblek, magen i obalans och hade helt vänt på dygnet. Hade fel verklighetsbild och var oftast inne i sin egen lilla värld. Fick abstinensbesvär när han var bort från spelet och försökte sluta spela genom att byta ut det mot andra droger.

Hans åtta veckor på GO var en befrielse för oss anhöriga. Åtta veckors semester efter flera år i en mardröm. Hur orkade jag? Det var skräck i känslorna den dagen han var klar där. Hur ska vi klara allt nu för att behålla honom i hans nya tankar? Vi var beredda på återfall och upp och nedgångar. Första veckorna efter hemkomsten la vi ner all tid i världen att få honom att må bra och aktiverad för visst var lite upp och ner och då. Han led av dåligt samvete gentemot oss och plötsligt skulle han börja leva ett normalt liv som han nästan inte visste existerade. Men sakta men säkert blev han lugnare.

Nu har det gått över ett halvår sedan han kom hem från GO. Han väger nu 70 kg, brunbränd, vältränad, lagar och äter bra mat, klär sig snyggt, varit hos tandläkaren, slutat röka, läser in missade ämnen på Komvux, är sprallig och glad. Datorn kastade han ut och vågar ännu inte ha någon där han bor. Han kämpar med näbbar och klor för sitt nya liv. Som alla dessa unga dataspelare förlorar de flera år av sin viktiga uppväxt, så även Lars. Det är mycket vardagliga saker han måste lära sig. Sakta men säkert.

En helt annan person!

Jag skulle lätt kunna skriva en bok om allt det här. Alla hemska händelser som jag valt att inte ta upp här. Alla tårar, bråk, oro och förtvivlan över samtal med oförstående människor som tyckte jag överdrev.

Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla andra som sitter i samma situation och för sent inser att deras barns dataspelande har övergått från något normalt till ett missbruk. Det finns ingen som hjälper och stöttar dem utom dem själva. Eller förstås om de har tur att bo i en kommun som är steget före…