Han spelade dygnet runt

Det var jag, hans mamma, som introducerade honom för World of Warcraft (WoW) hösten 2007. Efter att han harvat runt i Zoo Tycoon och Age of Empires var steget inte långt, inte kunde jag väl se några som helst risker med det heller! Skillnaden var att WoW kostade något mer och jag tror inte han hade åldern inne, men vadå, jag tyckte ju han var så mogen.

Det var efter cirka 1,5 års spelande som han blev mer och mer uppslukad av WoW.

Sommaren mellan årskurs 8 och 9 var han knappast utanför dörren minns jag. Han satt mest på sitt rum och spelade. Då jag och hans pappa är skilda, har det funnits en möjlighet för honom att smita emellan, att spela ut oss två mot varandra, ljuga och frisera verkligheten. Att jag och hans pappa inte hade en superbra relation vid den tiden, underlättade tyvärr hans spelande mycket. När jag och min familj hade semester var han hemma hos sin pappa och när hans pappa semestrade stannade han hemma med mig.

Årskurs 9 var en kamp. Jag har aldrig sett honom öppna en läxbok hemma. Han glömde söka in till gymnasiet, det var helt enkelt inte viktigt för honom, utan han prioriterade bort det. Hur i fridens namn han lyckades gå ut högstadiet med godkända betyg i alla ämnen utom ett, är för mig en gåta. Som tur är för honom, har han en verbal förmåga utan dess like! På något sätt hade han lyckats dupera sina lärare med sitt snack. Han hade väl charmat dem helt enkelt.

I tolfte timmen lyckades han komma in på ett lämpligt gymnasium, med hjälp av sin gamla högstadierektor, som la ett gott ord för honom, samt hans mamma som slet livet ur sig för sin sons framtid.

Hösten i årskurs 1 på gymnasiet gjorde vi en ”deal” han och jag, som bestod i att jag skulle låta honom klara sig själv mer och inte vara så PÅ. Han ville ta eget ansvar och lovade stort och heligt att sköta skolan. Jag antar att jag behövde lite andhämtning efter en turbulent WoW-sommar. Jag var känslomässigt helt slut och hade börjat sova dåligt. Jag oroade mig ständigt för hans, som jag tyckte, felprioriteringar. Alltså, jag backade lite och lät honom vara. Han stortrivdes på gymnasiet och han tyckte han hade fått en suverän handledare. Jag hoppades och tänkte att kanske ändå…

All ledig tid lade han dock på WoW, men han hävdade att han hade koll på läget. Skillnaden mellan grundskolan och gymnasiet är att grundskolan är obligatorisk och gymnasiet frivilligt. Skolkar eleven eller missar provresultat etc. på gymnasiet tar det väsentligen längre tid innan du som förälder får veta sådant, mot vad det gjorde i grundskolan. Strax innan jul träffade jag hans handledare för första gången. Jag blev förkrossad! Handledaren visade sig ha fått sparken och skulle ersättas till våren. Varför? Bland annat för att han totalt misslyckats med sitt uppdrag och alltför många elever hade flytit runt vind för våg under hösten. Däribland min son, naturligtvis. Han hade varit frånvarande till nästan 75 % under hösten och riskerade helt klart att bli av med sitt CSN-bidrag. Jag blev utom mig och under våren anlitade vi en ”study budy” åt honom fem timmar i veckan. Detta kostade oss en rejäl slant, men räddade upp hans betyg i åk 1 på gymnasiet. Hans ”study budy” gav upp innan uppdraget var slutfört då hon tyckte uppgiften var så tröstlös eftersom han verkade totalt likgiltig. Hon kände sig misslyckad i sin vision om att få honom studiemotiverad. De sista timmarna hade han dessutom ringt och avbokat henne bakom ryggen på mig.

Sommaren mellan årskurs 1 och 2 var rena katastrofen. Han spelade WoW dygnet runt!!! Somnade gjorde han av utmattning, ofta i sin skrivbordsstol med hörlurarna på. Han var aldrig utomhus. Han som älskat att bada – inte ett dopp! Han som alltid varit brun som en pepparkaka om somrarna var kritvit och alldeles knallblå under ögonen. Hygienen skötte han uselt. Han fick ont i ryggen och nacken och började lägga på sig en massa extrakilon då han levde på kakor, bullar, energidryck och nattmackor. Jag såg honom aldrig skratta längre. Vi bråkade hela tiden!

Han återgick till gymnasiet årskurs 2 på hösten, mest på papperet tror jag. Visst var han där då och då, fysiskt, men inte för att studera. Hans dåvarande nya handledare var helt underbar. Hon försökte och försökte, lockade och pockade! Oj vad hon ställde upp och jag vet att hon verkligen ville hjälpa honom – men hur lyckas man hjälpa någon som inte vill! Vi hade möte på möte på möte.
Jag grät, han skrek, lovade stort och höll smått och medarbetarna på skolan slet sitt hår.

Han hade tidigare haft MVG i engelska (säkert delvis med anledning av WoW) men han gick aldrig på engelskalektionerna längre… heller… Till sist skrev jag och hans pappa ut honom ur skolan. Då hade han IG i samtliga ämnen. Det var en sorgens dag.

I samma stund blev han totalt uppslukad av ”cybervärlden” och WoW.

Jag kunde inte acceptera att han gick sysslolös om dagarna utan lyckades snabbt ordna ett arbete åt honom genom vänner. Han började arbeta på ett café i centrum. Han gick på schema som det heter och i början hade han ganska svårt att hålla koll på dagar och tider. Arbetet gjorde honom enormt stressad och de dagar han arbetade långa pass till långt in på nätterna var han mycket frustrerad. För det första tog arbetet tid i anspråk och arbetet var ganska fysiskt ansträngande vilket gjorde att han blev ordentligt trött i kroppen. Han var helt enkelt tvungen att sova mer än tidigare för att orka och därmed hann han inte med att upprätthålla sin ställning i WoW.

Det gick numera inte att föra ett vettigt samtal med honom. Han ljög om allt per automatik. Den mest banala frågan fick en lögn till svar. Han isolerade sig på sitt rum. Han såg hemsk ut. Håret smutsigt och okammat, smutsiga kläder (mjukisbyxa nedhasad på halva rumpan och tröja med luva, alltid), hörlurar ständigt. Orkade han inte lyssna färdigt på vad jag hade att säga satte han demonstrativt på sig sina hörlurar och meddelade arrogant att ”snacka på du, jag hör ändå inte vad du säger”. (Han lider idag av tinnitus.) Han luktade illa. Han duschade sällan och tänderna gulnade. Hans rum svämmade över av tomma energidrycksburkar och tomma mjölkpaket. Rummet luktade surt. Han ställde inte upp på en enda ”husregel”.

Vid den tiden anpassade vi våra middagssittningar efter hans ”raider”. Jag frågade honom varje dag när det passade att vi åt middag. Jag fick en exakt tid till svar, t ex 18:20, och så åt vi då, hela familjen. Han satt med vid bordet max två minuter och sa inte ett ljud. Han var enormt stressad, benen skakade och blicken flackade. Han fäste den aldrig på någon. Jag kan lova att stämningen var extremt tryckt. Alla var vi oerhört pressade och det kändes som vi hade en briserande bomb bland oss.

Vi var överens om att han skulle ta sitt körkort. Han vägrade övningsköra, vilket jag hemskt gärna såg att han gjorde. Jag mutade och bad. När han någon enstaka gång bad mig övningsköra med honom, åkte vi en minuts resa till Statoil där han köpte (för mina pengar!!!) ett par påsar godis, lite chokladbiskvier och några Redbull. Sen hem igen. Jag ville så gärna vara ensam med honom i bilen för att få tillfälle till egentid med honom. Vi höll på att slå ihjäl varandra kan jag säga! Vi slutade åka bil tillsammans.

Han fick hat i blicken om han blev ifrågasatt eller kritiserad, eller så bara ombedd att bädda sängen eller plocka upp skräp och smutstvätt från golvet i rummet. Han gjorde utfall mot mig. Han slog sönder sitt skrivbord vid ett tillfälle då han blivit petad från någon viss grupp i spelet (WoW). Jag vet inte hur många ”headset” han kastat sönder i vredesmod. Han gav sig på sina syskon i tid och otid. Hackade på dem, skrek åt dem och var allmänt otrevlig. Om jag berömde dem för goda insatser eller visade dem uppskattning på ettdera sättet förminskade han dem genast med elaka kommentarer. Från att ha varit väldigt traditionsbunden struntade han totalt i högtidsdagar, jular och liknande. WoW gick före precis allting – och någonstans visste jag ju att han led alla helvetes kval! Han satt uppe hela nätterna och spelade och skrek rakt ut. Han gormade och svor på sina med- och motspelare. Hans yngre syskon fick sin nattsömn förstörd, men vad brydde väl han sig om det! Det slutade med att de la sina kuddar över huvudet för att jag inte skulle behöva be honom dämpa sig.

Jag googlade och fick kontakt med Inger på Game Over i början på sommaren. Jag läste allt på nätet om dataspelsberoende och förstod att jag var mamma till en missbrukare. Jag talade om för honom att det fanns hjälp att få, men han själv vägrade så klart erkänna någon form av beroende. Han hade fortfarande full koll på läget deklarerade han. (Nu i efterhand har han berättat för mig att han redan då bestämde sig för att han ville ha hjälp, men att han absolut inte var redo att ta emot den då.)

Så en vacker dag var måttet rågat! Vi rök ihop ordentligt hemma och han ville aldrig bo hos mig mer hävdade han! Enligt honom var jag överbeskyddande, hysterisk, snål, orättvis, omodern – bara FÖR MYCKET helt enkelt. Han pallade inte med mig, sa han, och jag stod ju ändå ALDRIG på hans sida, menade han.

Han drev runt mellan sin pappa, kompisar och släktingar. Första tiden tyckte han säkert att det var ganska skönt. Det ligger ju en viss frihet i att ingen ”bryr sig” eller saknar en, till en början… Men, han byggde upp en enorm rotlöshet och hemlöshetskänsla, vilken han naturligtvis tryckte undan med ännu mer spelande och destruktivt leverne. Jag träffade honom inte mycket under augusti och september. Vi talades vid då och då i telefon men det var ytterst hastiga och ytliga samtal. Jag mådde alltid vansinnigt dåligt varje gång jag talat med honom och det satt i en lång stund, och gick naturligtvis ut över övriga familjen.

Rätt som det var slutade han arbetet och sa att han ville gå i skolan igen. Jag blev överlycklig och gjorde allt i min makt för att hjälpa honom. Han började om åk 2 igen, i en ny skola, och lyckades komma in på sina betyg från förra gymnasiet åk 1.  I samma veva släpptes en expansion eller uppgradering av WoW – fråga mig inte vad det var – och han var ”tvungen att skolka” två veckor för att skapa sig en position i spelet. Det sjuka var att jag backade upp honom och sjukskrev honom! Strålande!

Han gick aldrig tillbaka till skolan efter de veckorna. Han isolerade sig totalt och TOKSPELADE ända tills han en dag flydde från stan. Han flyttade in i vårt fritidshus 60 mil härifrån. Det var meningen att han inte skulle ta med sig sin dator. Det hade han lovat mig då han övertygat mig om att han ville byta miljö för att komma på fötter. Han sa, att han ville få distans till det mesta, däribland dataspelandet. Han påstod, att han behövde miljöombyte. Han skulle promenera, motionera, sova ordentligt och äta bra. Jag valde att tro honom och stöttade honom och gav honom nyckeln till huset på de premisserna. Han reste dagen därpå och det enda han i princip tog med sig, för sin vistelse på obestämd tid, var datorn.

Jag ringde Inger på Game Over igen och grät ut min vanmakt! Ta med honom hit, sa Inger.

Sagt och gjort, jag satte mig på tåget med uppdraget att rädda min son.
Jag skulle aldrig ge mig förrän jag fått med honom till Linköping, kosta vad det kosta ville och det fick ta den tid det tog!

Jag minns inte mycket av de här dagarna. Jag vet att jag var fullkomligt skräckslagen! Jag gick in i mig själv och jag var mycket fokuserad. Väl framme smög jag mig på honom in i huset. Han låg i en säng. Apatisk. På dataskärmen rullade en tecknad Disneyfilm som han slötittade på. På bordet vid datorn låg mest tomma skräpmatsförpackningar och tomma energidrycksburkar, så klart. Han såg ovårdad ut. Han hade inte tvättat sig på fem dagar och kylskåpet var tomt, sånär som på en förpackning köttbullar som han öppnat hörnet på och plockat någon då och då.

Först verkade han ganska likgiltig till att jag kommit. Vi sa inte mycket till varandra. Vi kände ju inte varandra längre! Vi hade inte talat med varandra ordentligt på flera år. Vi hade suttit en stund i varsin TV-soffa när han plötsligt utbrast:

”Jag visste att du skulle komma mamma. Jag drömde det igår natt. Jag drömde att du skulle komma och rädda mig.”

Gissa om det knöt sig i mig. Gråten brände innanför ögonlocken! Övertygelsen om att jag var på rätt spår växte sig starkare än någonsin. Jag hade skrivit ut en massa papper om Game Over, bland annat Addes berättelse. Jag la alla papper framför honom och lämnade honom i fred.

Den natten sov vi inte en blund. Vi skrek, vi grät, vi grälade, vi kramades, vi pussades. Han sprang ut ur huset vid ett tillfälle mitt i natten, bort till busstationen och skulle ge sig iväg. Jag bönade, jag bad. Vi var pressade till det yttersta båda två. Han var livrädd. Jag var livrädd. Vi balanserade på en oerhört skör tråd. Jag lyckades övertala honom, att följa med in i huset igen. Jag försökte gång på gång övertyga honom om att jag ville hjälpa honom. Jag ville få honom att förstå att jag var där för att hämta hem honom, att jag representerade släkt och vänner som älskar honom och vill honom väl.

Jag vet inte hur det gick till men till slut kapitulerade han och sa:
”OK, vi åker hem, jag åker till det där stället.”

Jag gick på högvarv och sprang ned till busstationen och löste biljetter till vår hemstad i en automat under tidiga morgontimmar. Jag var så rädd han skulle ångra sig igen och börja konstra. Men, han höll ord och kl 8:00 steg vi ombord på bussen hem. Han lämnade sin dator kvar!!! Jag grät av lycka inombords. Den 8 timmar långa resan hem sov han sig igenom. Jag ringde Inger på Game Over vid ett flertal tillfällen under hemresan för att samla kraft och orka hålla ihop. Hon peppade mig och sa att jag var duktig, stark och gjorde rätt! Åh, vad jag behövde det stödet där och då! Var det någon som kunde rädda oss var det hon – jag ville så gärna låta henne försöka! Jag hade även ringt hem och varskott familjen om att vi var på hemväg. Jag bad dem hålla sig borta och de övernattade hos goda vänner den natten. Jag ville vara ensam med honom, vet inte varför. Vi hade ännu en vaken natt ihop han och jag. Vid det laget hade inte jag sovit en timme på fyra dygn! Adrenalinet sprutade i mig!

Nästa dag, en tisdagsmorgon i november gav vi oss iväg till Linköping, han och jag. Resan var utomordentligt lättsam och trevlig, märkligt nog. Vi skrattade, nojsade, tramsade och pratade gamla minnen! Jag trivdes och såg hans gamla jag skymta fram. Det visade sig dock vara raskt övergående. När jag parkerade utanför Ålerydsvägen 17 fick han ”psykbryt”. Han var fullkomligt utom sig av skräck! Jag med för den delen, och försökte göra allt för att dölja hur rädd och osäker jag var.

Hur som helst fick vi äntligen träffa Inger i egen hög person. Hon fick honom att fatta förtroende för henne direkt och plockade ganska raskt ned honom på jorden och fick honom att gå med på att stanna. Ett tag på prov, som hon sa.
Stanna bara till helgen i alla fall, bad hon honom på sin härliga östgötska. Han stannade!

… i 16 veckor.

Idag har det snart gått tre veckor sedan jag hämtade hem honom igen. Han var varit spelfri i 19 veckor – kan ni tänka er!

Den son och bror vi fått hem är en HELT ANNAN PERSON än den jag lämpade av i Ingers knä på Game Over i höstas. Han skrattar igen! Han hyser framtidstro. Han umgås med vänner som är RIKTIGA MÄNNISKOR. Han har visat att han faktiskt kan prata med oss familjemedlemmar i normal samtalston. Han vet var jag har gömt hans speldator, han frågade mig härom dagen. Jag svarade ärligt (med visst darr på stämman). En dag ville han ha en HDMI-kabel som suttit i hans gamla dataskärm för att kunna få bättre ljud i TVn. Han bad mig hämta den bland hans gömda saker från ”spelartiden”. Han var själv inte redo att se sin gamla spelutrustning. Det känns bra tycker jag. Han motionerar regelbundet, vi övningskör så gott som varje dag och han har laddat ned en app för att öva körteori på min iPad. Han sover gott om nätterna, minst 9 timmar. Ibland har han mardrömmar som en följd av spelåren. Han drömmer att han ”tar återfall” vilka han inte lyckas ta sig ur, och då vaknar han kallsvettig med hjärtklappning. Inger har talat om för oss att det är vanligt.

Hans dagar blir väldigt långa emellanåt när han inte har några direkta rutiner. Han har varken skola eller arbete att gå till i dagsläget. Första dagarna gick fokus mest åt till att acklimatisera sig här i hemmet, i närområdet och bland vännerna. Jag tror han tycker det är lite tungt nu när hans jämnåriga tar studenten i vår och han inte har ett dugg att falla tillbaka på. Hans självkänsla är inte den bästa ännu och ibland förefaller han smått folkskygg. Det är sådant han får jobba vidare med. Hur ska han försörja sig i längden? Vad ska han sysselsätta sig med i höst? Det är mycket som snurrar. Det här är saker åtminstone JAG funderar en hel del kring. Han tycker jag är jobbig när jag tar upp dessa ämnen, men han bör bli vuxen, han också.

Jag vet att min son varit en notorisk lögnare under många år, men jag väljer nu att lita på honom i det mesta. Det skulle inte gå annars. NU är NU – då var då. Jag ryser vid blotta tanken på hur WoW gjorde min son till det ”dataspelsmonster” som härbärgerade här under några år, jag klarade inte av den personen.

Monstret bor inte här längre. Nu har vi fått hem en – måhända smått tilltuffsad – helt vanlig bångstyrig, inemellan väldigt charmerande, egensinnig och EFTERLÄNGTAD tonåring!

Skam den som ger sig! Nu är det dags att vända blad…